Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Centern kan beskrivas som det sista allianspartiet. Alla de andra borgerliga partierna har gått vidare men Centern står på många sätt kvar i epoken Reinfeldt – den ihärdiga agitationen för en mittenregering är bara ett av uttrycken för det.
Det är alltså ingen slump att Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson nu försöker locka Centern med doften av den gamla alliansen. Med den mandatfördelning som uppstått efter valet är detta det smartaste och mest centervänliga högersidan kan åstadkomma.
Det löser dock inte Centerns grundläggande dilemma. Även om Sverigedemokraternas röster räcker för att tillsätta en borgerlig fyrpartiregering skulle den få svårt att styra landet. Den samlar betydligt färre mandat än S, V och MP – det betyder att den inte skulle få igenom sin ekonomiska politik utan förhandlingar. Och eftersom det är osannolikt att Socialdemokraterna vill agera dörrmatta åt en borgerlig regering kommer den att behöva förhandla med Sverigedemokraterna. Det gäller inte bara ekonomiska frågor utan många andra tunga politiska områden.
Det är också så Jimmie Åkesson motiverar sin vilja att släppa fram en borgerlig regering som han menar är ”bättre på att förvalta de reformer SD fått på plats”. Enligt Åkesson skulle ”möjligheten för inflytande för SD vara större” med en borgerlig regering – i motsats till en S-ledd regering där det skulle vara ”helt obefintligt”.
Om Centern står fast vid sin principiella ståndpunkt att inte göra sig beroende av SD torde Åkessons förslag vara omöjligt att nappa på. Det kan vara värt att påminna sig att Centern redan efter valet 2018 vägrade gå med på Moderaternas försök att bilda en minoritetsregering som skulle släppas fram av SD – trots att Ulf Kristersson den gången lovade Centern att aldrig förhandla med Jimmie Åkessons parti. Nu innehåller erbjudandet i stället ett ständigt förhandlande – inte minst med just Sverigedemokraterna.
I praktiken skulle en borgerlig minoritetsregering behöva anpassa sin politik till SD – utan att ens förhandla. Annars riskerar den att gång på gång få stryk i riksdagen.
Och – inte minst viktigt ur Centerns synpunkt – SD-ledaren gjorde helt klart att han förbehåller sig rätten att när som helst fälla en borgerlig regering.
Åkessons och Kristerssons framstöt kan ändå få effekt genom att fresta de centeraktivister som känner sig förödmjukade och pressade av Vänsterpartiets sturska hållning i regeringsfrågan. Och Socialdemokraterna kommer att använda det för att försöka pressa V att släppa sitt krav.
Det stökar med andra ord till diskussionen både mellan de rödgröna och inom Centern. Det kan också göra en del vänsterpartister ute i landet nervösa, även om partiledningen säkert håller fast vid den inslagna kursen. Just detta är förmodligen också M och SD:s främsta syfte med utspelet – att ytterligare försvåra och komplicera en Andersson-ledd regeringsbildning.
Ur Jimmie Åkessons synpunkt är den nya linjen rationell. SD-ledningens analys är att partiet förlorade valet genom att vara för likt Moderaterna. Nu blir Åkessons budskap till Ulf Kristersson att han visserligen tolererar honom som statsminister men sen får M-ledaren klara sig själv. ”You are on your own”, som Åkesson uttryckte saken.