Över en miljard människor talar ett germanskt språk. Som engelska, tyska, nederländska, frisiska, svenska, norska eller danska. Språkgruppen tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och i decennier har forskare intresserat sig för hur och när dessa språk uppstod och spreds.
I ett försök att gå till botten med språkens ursprung har nu ett internationellt forskarteam, under ledning av forskare vid Köpenhamns universitet och universitetet i Leiden i Nederländerna, gjort en omfattande kartläggning där de har kombinerat lingvistik, arkeologi och genetik. Det senare genom att de dels har analyserat dna från fler än 4 500 historiska individer, vars arvsmassa forskare kartlagt sedan tidigare, dels sekvenserat arvsmassan hos 712 helt nya historiska individer.
– Dna-sekvenser säger inte vilket språk människor talade. Men genom att kombinera dna med lingvistik och arkeologiska fynd kan vi lista ut hur språk spreds och förändrades under tusentals år, säger en av författarna bakom den nya studien, Eske Willerslev vid Köpenhamns universitet, i en kommentar.
Kartläggningen, som nyligen presenterades i tidskriften Nature, visar på en tidigare okänd migration till södra Sverige från områden i Baltikum för cirka 4 000 år sedan. Av allt att döma, skriver forskarna, förde dessa människor med sig ett språk, en sorts ”urgermanska”, som så småningom skulle utvecklas till de germanska språk vi känner i dag. 500 år senare var detta språk spritt i hela Skandinavien och efter ytterligare 500 år fanns det i norra Tyskland. Enligt forskarna kan detta mycket väl stämma, eftersom det finns lingvistiska bevis för att det skedde ett utbyte med andra språkgrupper i detta område vid samma tid.
Ytterligare 1 000 år senare, visar den genetiska kartläggningen, hade dessa människor förflyttat sig ner i Centraleuropa, till södra samt västra Europa. Även detta rimmar väl med lingvistiska teorier och historiska fynd, som att germanska inskriptioner, så kallade runor, dök upp ungefär samtidigt. Även de brittiska öarna koloniserades och hos de anglosaxiska nybyggarna, som pratade en föregångare till fornengelskan, syns samma genetiska ursprung.
Resultaten tyder också på att det, för cirka 1 500 år sedan, skedde en ”tillbakamigration” såtillvida att människor från områden i norra Tyskland flyttade till Danmark och södra Sverige. Detta sammanfaller med att fornnordiskan uppstod, de språkvarianter som talades i Norden under vikinga- och medeltiden och som är föregångaren till de skandinaviska språk vi har i dag. Fynden tyder också på att en stor del av vikingarnas genetiska ursprung går att härleda till dessa nykomlingar, som alltså anlände till Skandinavien på 500-talet, flera hundra år före vikingatiden. Genetiskt sett stod dessa nykomlingar också nära de människor från södra Danmark och norra Tyskland som på 400-talet och framåt började bosätta sig på de brittiska öarna, där de gav upphov till den anglosaxiska kulturen.
– Den här tillbakamigrationen kom som en överraskning. Den skulle kunna förklara flera av de kulturella och lingvistiska likheter som fanns mellan Skandinavien (före och under vikingatiden) och den anglosaxiska kulturen i Britannien (vid samma tid) och som har förbryllat forskare länge, säger Hugh McColl vid Köpenhamns universitet.