Denisovamänniskan beskrivs ofta som ”mystisk” eller ”gåtfull”. Inte så konstigt, kanske, eftersom antalet fossil från denna människoart hittills varit extremt få.
Allt började så sent som 2008 då forskare hittade en liten bit av ett fingerben i Denisovagrottan i Altajbergen i södra Ryssland. Med hjälp av denna lilla benbit kunde den svenske forskaren Svante Pääbo och han kollegor två år senare visa att benet i själva verket tillhörde en helt egen art. En människa som levde parallellt med neandertalarna och den art vi själva tillhör, den moderna människan eller Homo sapiens. Den nya arten döptes efter grottan till denisovamänniskan.
Sedan dess har ytterligare några enstaka fossil hittats, bland annat i Tibet, men på det stora hela har det mesta kring denna människa varit höljt i dunkel. Inte minst hur hon såg ut. Nu har forskare vid den kinesiska vetenskapsakademin analyserat ett antal skallfragment som hittades mellan åren 1976 och 1979 på den arkeologiska utgrävningsplatsen Xujiayao i norra Kina.
Forskarna riktade bland annat in sig på förekomsten av en speciell variant av ett kollagenprotein, COL1A2-996K, som man sedan tidigare vet fanns hos denisovamänniskan, men inte hos vare sig neandertalarna eller vår egen art. Resultatet, som nyligen presenterades i tidskriften Nature, visar att skallfragmenten tillhörde denisovamänniskan och inte den ännu äldre forntidsmänniska som man tidigare trott.
Med hjälp av dessa skallfragment har forskarna nu, för första gången, gjort en kvalificerad uppskattning hur denisovamänniskorna faktiskt såg ut. Forskarna jämförde fragmenten med fossil från neandertalare och andra, numera utdöda, människoarter samt moderna människor och pusslade sedan ihop dem med hjälp av ett datorprogram för 3D-modelleringar. Resultatet visar att denisovamänniskan av allt att döma hade ett mycket distinkt utseende. Bland annat en sluttande panna med mycket prominenta ögonbrynsbågar. Därtill hade hon rektangulära tillika djupt liggande ögonhålor samt ett något tillplattat ansikte. Enligt forskarna kan utseendet liknas vid en kombination, eller en sorts blandning av karakteristika från vissa äldre människoarter och från senare arter, såsom neandertalarna och vår egen art. Ganska lik oss, med andra ord, men ändå inte.
Fynden säger också något om denisovamänniskans utbredning, att hon antagligen var spridd över ett betydligt större område än bara södra Ryssland och Tibet. Dessutom påminner de aktuella fragmenten om många andra fossilfynd man gjort genom åren på olika platser runtom i östra Asien, men som ännu inte identifierats som fossil från denisovanmänniskan. Därför tror forskarna att artens utbredningsområde kan komma att utvidgas ytterligare.
Tidigare forskning har visat att denisovamänniskan var mer vanlig i östra Asien än i andra delar av Eurasien, som är den stora landmassa där både Europa och Asien ingår. För medan människor som har sitt genetiska ursprung i Europa inte har några gener från denisovamänniskan alls, består arvsmassan hos människor från östra Asien ofta av en eller ett par procent av sådana gener. Högst andel av dem alla, så vitt man vet, finns hos magbukon-folket på Filippinerna, vilket forskare vid Uppsala universitet visade för några år sedan. Fem procent av deras arvsmassa består av gener som har sitt ursprung hos denisovamänniskan, vilket gör detta folk till deras närmast nu levande släktingar.
Läs mer:
Käkben i havet ger ledtrådar till utdöd kusin
Tänder avslöjar genetiskt band till utdöd släkting