Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Teater
”Vad är en vuxen och var är de?”
Manus och regi: Andreas Boonstra. Scenografi och kostym: Fridjon Rafnsson. Musik: Simon Steensland. Teknik: Ella Jonsson. Ljus: Andreas Boonstra. I rollerna: Lars Bringås, Linda Källgren. Scen: Moment teater. Speltid: Ca 1 tim 30 min.
Regissören och dramatikern Andreas Boonstra har blivit försvarligt vuxen. Pappa i två omgångar med fjorton år emellan ser han tillbaka på sin ”uppfostrargärning”.
Uppe på Moment teaters Lilla scen bor nu paret Lars Bringås och Linda Källgren, skådespelarna som spelar rollerna som Andreas Boonstra skrivit.
Han är barnskådespelaren som just kommit hem från en radikal barnteaterfestival i Nederländerna. Hon är slipad journalist. Bägge har ordet i sin makt (Boonstras ord, alltså), är mer än samspelta och trovärdiga. Diskussionen slinker som en våt tvål mellan välbekanta positioner, kvasipsykologiska rön och gammal mormorsvisdom.
Hela pjäsen är en pågående debatt om barnuppfostranskonjunkturerna det senaste halvseklet. Hur barnen ska skyddas, inte överbeskyddas, uppfostras, inte hämmas, släppas fria att testa allt men aktas för skador, utmanas, inte skrämmas, få ha skärmtid, fast bara lite, ha det bra men inte skämmas bort…
Paret Bringås och Källgren vill verkligen betona, om något här provocerar, att de inte står för vad som sägs, vilket också känns samtidstypiskt. ”Förlåt, det står i manus, det är inte vi som tycker det!” säger de, och också det står förstås i manus.
Så det blir en diskussion som på tunn is, där de ofta trampar igenom och skyller på Boonstra. Det är lika roligt var gång i det försiktigt slätstrukna vardagsrummet. Där står de och sorterar och snurrar ihop tvättade sockar. Så klart blir några udda över.
Varje idé eller förslag möts av sin motsats, allt handlar ju mest om de vuxna, som så osäkra förs hit och dit av barnpsykologiska kastvindar. Jagade föräldrar hämtar på förskolan 15.30. Trötta mammor manövrerar gigantiska tvillingvagnar. Till och med rektorn, vars dekret läses av en barnröst, känns hjälplös. Ur hajpade självhjälpsböcker: ”För varje tillrättavisning: ge 5 gånger mer kärlek.” Orka!
Låter det deppigt? Nej, snarare desperat roligt. Välfångad dialog, kanske lite syrefattig, omvärlden är rätt långt borta. En smula för långt är det också, inte alla omtag känns helt nödvändiga. Men träffande, kvickt, svindlande hopplöst! På den här diskussionen finns inget slut. Det talas om brädspel i pjäsen, men detta liknar mer det gamla labyrintspelet. Den blanka lilla kulan manövreras darrigt förbi hundratals blockerande hinder mot segermålet. Men hela tiden, plopp, trillar den ner igen, i ännu ett förrädiskt hål, och man får börja om.
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.