Det är hårda tider för det skrivna ordet. Ett stort antal människor orkar varken läsa eller nedteckna något på egen hand och tar i stället AI till hjälp. Följaktligen dyker AI-genererade texter numera upp lite varstans, ibland på förvånansvärda ställen såsom i tidningar och förlagens manushögar. Men framför allt finns de på internet. De väller fram ur chattbottarna, grasserar på sociala medier, sipprar in i alla sammanhang där text förekommer.
Som textmakare är AI en kompetent krabat. Dess alster är tillgängliga och lätta att hänga med i. Texten är enkel, snygg och tydlig. AI-klienten som dykt upp i mitt Word-program opererar helt i denna anda. Under arbetet med den här texten har den kommit med olika lockande erbjudanden: ”Gör det här mer koncist.” ”Strukturera och förfina det här dokumentet.” ”Förbättra detta så att det blir tydligt och professionellt.”
Jag avstår helst. Inte bara av yrkesstolthet, utan för att AI-text av någon anledning inte fastnar i min skalle. Trots att den är så skickligt skriven avdunstar den efter läsningen, utan att lämna några särskilda intryck efter sig. Kvar finns en känsla av tomhet och frånvaro, ett slags läsningens depression.
Det finns tack och lov ett botemedel: upprepat umgänge med någon av litteraturens stora stilister. Ta till exempel Vladimir Nabokov. I min bokhylla står bland annat hans memoar ”Tala, minne” i gulnad, tummad pocket, vars blekblå omslag föreställer en teckning av en distingerad herre med slutna ögonlock och kräset trutande läppar. Här nedan minns författaren hur han som 20-åring flyr revolutionen i Ryssland och hamnar i Cambridge:
”Under två vårmånader i Grekland sökte jag, i ständig modig kamp med intoleranta herdehundar förgäves efter tre sällsynta fjärilar: jag var i fel del av landet. På Cunard-ångaren Panonia som avgick från Grekland till New York den 18 maj 1919 (tjuguett år för tidigt vad mig anbelangade) men lämnad av oss i Marseille, lärde jag mig dansa foxtrot. Frankrike skakade förbi i den kolsvarta natten. Engelska kanalens bleka vatten skvalpade fortfarande inom oss när tåget från Dover nådde London. Långa rader med gråpäron på Victoriastationens smutsiga väggar gjorde reklam för den badtvål som engelska guvernanter hade använt på mig under min barndom. En vecka senare sjavade jag omkring kind mot kind på en välgörenhetsbal med min första engelska kärlek, en nyckfull, slank flicka, fem år äldre än jag.”
Genast öppnar sig en direktlinje mellan vårt pixelflimriga nu och mellankrigstidens dimmiga Europa. Men denna gång vill jag inte rekommendera Nabokov i egenskap av snillrik tidsmaskin, utan för hans detaljer, hans petighet, hans förmåga att packa tiden tätt i en enda vårdslöst elegant mening. Se hur han låter tvålreklamen representera något exotiskt-nytt och nostalgiskt-hemtamt på samma gång. Hur tågstationssmutsen förbinds med förnimmelsen av nytvättat barn.
Dessutom demonstrerar Nabokov konsten att hantera adjektiv. Vanligtvis drar vi till med första bästa ord som behagar infinna sig, men så slapp är aldrig vår pedantiske författare. Hans adjektiv har en funktion: genom sin kontrastverkan skruvar de upp självironin (modig kamp/intolerant herdehund) eller skänker sceneriet en viss oväntad skönhet (kolsvart natt/blekt vatten).
Ibland krävs kraftigare doningar för att skaka liv i språkkänslan. Varför inte Thomas Mann? Här är ett exempel ur romanen ”Doktor Faustus”. Berättarjaget har tagit sig för att skriva ner historien om sin vän Adrian, en tonsättare som sålt sin själ till djävulen, en uppgift som ofta väcker obehag hos honom:
”Det är helt enkelt så att vissa saker som jag då och då blir tvungen att berätta om, dem ser jag med fruktan och oro, ja med skräck i ögonen på långt håll; de förestår mig alltså, mycket tunga och tryckande, och jag försöker fördela deras tyngd genom att redan i förväg, antydningsvis och begripligt endast för mig själv, föra dem på tal – genom att halvt om halvt öppna språklådan och släppa fram dem.”
Citatet är en del av ett resonemang som slingrar sig över en halv sida, och det var inte lätt att hitta ett parti som lät sig lyftas ut på detta vis. Mann kan späcka en mening med bisatser tills den nästan spricker; man spanar efter punkt men finner bara tankstreck och kommatecken.
Indirekt säger romanen ”Detta klarar du nog”, likt en luttrad lärare, van vid elevernas lättja men förvissad om deras förmåga att överskrida den
Mann tycks ha höga tankar om sina läsare. Han utgår från att vi tolererar berättarens omständighet och överlåter åt oss att pussla ihop element till ett större sammanhang. I texten finns ingen ansats att förenkla, anpassa eller tillgängliggöra. Indirekt säger romanen ”Detta klarar du nog”, likt en luttrad lärare, van vid elevernas lättja men förvissad om deras förmåga att överskrida den.
Den som inte har smak för Thomas Mann kan med fördel söka sig till meningarnas mästarinna Virginia Woolf. Här ett exempel från ”Ett eget rum”, där Woolf skildrar ett besök på biblioteket. Hon försöker reda ut frågan om hur det kommer sig att kvinnor inte har några pengar. En ”störtflod av böcker” glider ner på hennes bord och sätter igång en reflektion över utbildningens betydelse för förmågan att söka svar och kunskap:
”Men om man oturligt nog inte fått någon universitetsutbildning, så rusar frågorna hit och dit, huller om buller, som en skrämd fårflock jagad av ett helt koppel hundar, istället för att ledas till sin fålla. Professorer, lärare, sociologer, präster, författare, essäister, journalister, män som inte hade några andra kvalifikationer än att inte vara kvinnor, jagade min enda och enkla fråga – Varför är kvinnor fattiga? – tills den blev till femtio frågor och de femtio frågorna hoppade desperat in i strömmens mittfåra och fördes bort.”
Woolf är något av en stilens nervösa prima ballerina – man undrar hur den där piruetten ska sluta egentligen, men hon får alltid ihop det med avundsvärd snits. Läsaren som följer med genom alla snurrar blir belönad för sin möda. För fångar inte Woolf något av själva tankens rörelse – en flerskiktad, associativ process där flera saker pågår samtidigt?
Vår stackars tankeförmåga är inte alls lika väloljad som de storskaliga språkmodellerna. När man har med dem att göra behöver man bara prompta sin fråga – ”Varför är kvinnor fattiga?” – för att omedelbart serveras ett rätlinjigt svar. ”Kvinnor”, säger Chat GPT, ”är inte fattiga för att de är kvinnor, utan ofta för att samhällets ekonomiska villkor, normer och möjligheter påverkar kvinnor och män på olika sätt.” Och så fortsätter det, i en kompetent och snygg redogörelse, helt befriad från skenande fårflockar.
Förstår man lättare? Förstår man mer? Får kunskapen en permanent plats på något av de dammiga hyllplanen i hjärnans avdelning för Samhälle och Historia?
Vad gör det med läsaren att möta en sådan text? Förstår man lättare? Förstår man mer? Får kunskapen en permanent plats på något av de dammiga hyllplanen i hjärnans avdelning för Samhälle och Historia?
Jag befarar att det snarare är som ordspråket säger: lätt fånget, lätt förgånget. De hjälpsamma sammanfattningarna fladdrar bort och sjunker ner i glömska. Människan är en i grunden språklig varelse. Vi är utlämnade åt språket när vi har med omvärlden att göra, när vi försöker förstå något, när vi förhåller oss till oss själva. Ett alltför slätstruket språk leder lätt till en alltför slätstruken tanke.
De har inte nöjt sig med det enklaste, det vanligaste, det tydligaste uttrycket, och för detta ska vi vara mycket tacksamma
Apropå detta: Vi kan läsa ovanstående citat på svenska tack vare översättarna Lars Gustav Hellström (Nabokov), Elisabeth Mansén (Woolf) och Ulrika Wallenström (Mann). De har inte nöjt sig med det enklaste, det vanligaste, det tydligaste uttrycket, och för detta ska vi vara mycket tacksamma. Också i översättning erbjuder verken sin läsare en egensinnig precision, en särskild blick. Texternas tankegods är inte nödvändigtvis originellt i sig (hur många tankar är egentligen det?) men genom stilen – den individuella, specifika, ibland irriterande och på olika vis besvärliga stilen – förmedlas ändå något väsentligt om sakernas tillstånd.
Läs mer:
Lydia Sandgren: Jag är inte rädd för att AI-terapi ska göra mig arbetslös
Svenska Dagbladet avpublicerar essä efter AI-anklagelser
Förlag fimpar författare – använde sig av AI