Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”När skall vi få se det nya sjuttonhundratalets födelse, den verkliga rationalismens och hand i hand med den en sund mysticisms födelse, en rationalism som är fri från teknokratmentalitet och en mysticism som är fri från schamanism och bakåtsträveri?” yrar Gunnar Ekelöf profetiskt i sin oemotståndliga och något okoncentrerade prosasamling ”Utflykter” från 1947.
Längtan efter att leva i ett mer franskt Sverige präglade hela Ekelöfs underliga produktion, från de första trevande surrealistiska stroferna i slutet av 1920-talet till hans djupt existentialistiska sena stil (via en och annan rabelaisk vers). Och visst rycker Ekelöfs protoanarkistiska ord tag i en när han åkallar sjuttonhundratalsandarna.
Att inga gen-zätor ställer sig på några svenska torg för att protestera mot – tja, varför inte den surrealistiskt sega regeringsbildningen? – handlar kanske inte bara om att Tiktoks algoritmer håller många svenska ungdomar i schack.
Ännu i våra av led- och skärmljus upplysta dagar är det denna 1700-talsrännstenspoet som tycks tilltala oss mest. I Maxim Grigorievs melankoliska roman ”Adrian” från i höst är givetvis Ekelöf huvudpoeten för den längtande protagonisten. Ekelöfs ord, skrivna kort efter andra världskriget, rycker fortfarande tag i kragen, och får mig nästan att vilja gå ut och ansluta till protesterna på torget Praça da Figueira i Lissabon, där jag råkar befinna mig samtidigt som jag läser Ekelöfs ord.
Efter de första gatumanifestationerna i Paris för några veckor sedan sprider sig missnöjet som en löpeld över kontinenten, till etablissemangets och de tillrättalagda tyckonomernas förtret. Marseille, Warszawa, Berlin, Barcelona, Lissabon… lite krampaktigt kallas det här och där för ”Generation Z-uppror”, i akut brist på mer fördjupande beskrivningar.
Att inga gen-zätor ställer sig på några svenska torg för att protestera mot – tja, varför inte den surrealistiskt sega regeringsbildningen? – handlar kanske inte bara om att Tiktoks algoritmer håller många svenska ungdomar i schack. Men visst är det, som Johanna Frändén är inne på i sin krönika (DN 30/10) ett uttryck för en ungdomlig skötsamhet som har spridit sig bland svenska ungdomar, där franska, italienska och portugisiska ungdomar istället förblir traditionen trogen och väljer den radikala vägen. Kanske blev det för svenska ungdomar faktiskt en större revolt att inte göra revolt?
Ett tämligen vagt förflutet saluförs enligt liknande modell som i Italien och Frankrike, men är rödvin från Dourodalen så himla gott, egentligen?
Det som nu sker ute i Europa har onekligen en doft av sjuttonhundratal över sig. Känns allt för gammalt för det nutidsorienterade Sverige? Det finns också en distinkt antiglobalistisk touche över det hela, som inte har lyckats sprida sig hit, är mitt intryck. På en vägg i Lissabonstadsdelen Alfama läser jag ”HATE TOURISTS, LOVE/RESPECT IMMIGRANTS” och tänker att jag nog aldrig har sett sådana slagord i Stockholm.
Här i Portugal har man en annan historia att luta sig tillbaka mot. Ja, man kan ju rentav säga att Portugal peakade någon gång på 14- eller 1500-talet, när Henrik Sjöfararen, Vasco da Gama och Ferdinand Magellan spred de portugisiska mynten över världen. 500 år senare är de gamla sjöfararna namn att sätta på gator, flodbåtar och kylskåpsmagneter, medan turismon är den mest framträdande handelsvaran.
Ett tämligen vagt förflutet saluförs enligt liknande modell som i Italien och Frankrike, men är rödvin från Dourodalen så himla gott, egentligen? Att hitta boende i Portugal är ingen utmaning alls – om man är turist. Och egentligen liknar det ju Stockholm, där man måste se till att ställa sig i bostadskön samma dag man fyller 18 om man ska ha en sportslig chans att få tag på ett boende när man fyller 25 eller 26. Annars kan man väl räkna med ett hyreskontrakt till 50-årsdagen.
Nog var Ekelöf lite tossig, men lite mer 1700-tal även i Sverige hade inte smakat helt fel.
Läs mer:
Johanna Frändén: Alla vet att studentupproren inte kommer till Sverige
Samuel Levander: Den politiskt deprimerade generation Z störtar regeringar