Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag står i en källarlokal i Berlin och tänker på Johannes. Vi träffades 1991, långt innan det fanns någon möjlighet att hålla kontakt via sociala medier, så jag har ingen aning om vad som hände med honom sedan. Det var inte så att vi kom varandra särskilt nära den där sommaren på franskakursen i Royan.
Men jag glömmer aldrig stunden när vi satt och tittade ut på solnedgången. Det låter romantiskt, men det var inte det alls, vi ville bara kolla på havet.
En av oss hade sett det förr.
Johannes var uppvuxen i DDR. Gamla Östtyskland.
Från en språkkurs till en annan, mer än tre decennier senare pluggar jag tyska och får följa med på ett studiebesök till Gedenkstätte Berlin-Hohenschönhausen. Det var den östtyska säkerhetstjänsten Stasis fängelse och förhörscentral. En hemlig plats på kartan, där tusentals regimkritiker, oliktänkande och människor som försökt fly till väst hölls fångna. Ett minnesmärke över diktaturens förtryck, en djupt obehaglig plats.
Jag glömmer aldrig stunden när vi satt och tittade ut på solnedgången.
Vår guide är så engagerad att han nyper en av kursdeltagarna hårt i armen.
Han berättar att delar av tv-serien ”Weissensee” har filmats i Stasifängelset. Men den dåvarande fängelsechefen sa nej till filmen ”De andras liv”. Om jag förstår rätt hade fängelseledningen invändningar mot manuset, där en agent grips av empati och börjar skydda dem som han är satt att övervaka. Jag har aldrig tänkt tanken att den filmen gav en förskönande bild av diktaturens brutalitet och paranoia.
I Hohenschönhausen är det som om betongväggarna skriker av skräck.
Inget varar för evigt och nu är det 37 år sedan gränsövergångarna mot väst öppnades – med omedelbar verkan, efter ett missförstånd på en presskonferens.
Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Ett och ett halvt år senare kunde östtysken Johannes åka och traggla verb i en turistort i södra Frankrike.
Där satt han, i sanden, och såg ut över Atlanten.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det, sade han.
Läs mer:
Kalenas förra: Demokratin är alltid fylld av skräck i USA
Och förrförra: Kanske har kulmagen hamnat i vägen för männen i amerikansk politik
Alla DN:s kåserier finns samlade här.