Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag gillar verkligen att åka tåg.
Oavsett vad som händer på en tågresa, omges händelsen alltid av ett slags spänning. Jag tänker att det blir så, för att jag från första stund som tåget börjar rulla har siktet inställt på äventyr.
Som ett barn på lov.
Det är för dumt att man inte fört bok över alla ens tågmänniskor. Människor man mött på tåg. Ibland kan de dyka upp på helt andra ställen sen. Hälsa på en. Hej! Jag minns dem alla och kan vara så glad när vi ses, men vilken sträcka var det nu? När åkte vi? Vad pratade vi om.
Från Göteborg ner till Lund sist, hamnade jag med två kvinnor och jag vet inte hur det började, men plötsligt var vi mitt i en mycket välbehövd gruppterapisession om föreningsengagemang. Den ena kvinnan var lite äldre, hade haft fotbollsungar. Den andra var i min ålder, hade hockeyungar och så var det jag med mina handbollsungar:
– Det är ALLTID samma föräldrar som kör. Det är SÅ tröttsamt. Vad gör alla andra föräldrar?! Ska man tjata? Ska man vara snäll? Ska man skita i att ta med sig andras barn och tänka på sitt eget bara?! Nej, så kan man inte ha det. Man måste hjälpas åt.
Eller så slutar alla toaletter fungera och bistron bjuder på vätskedrivande kaffe och te, för att kompensera.
Och hockeymamman var också en bankkvinna och hjälpte mig efter urladdningen att ladda ner Swish åt tolvåringen och andra såna små bankgrejer som stått på min att-göra-lista i veckor.
Det spelar ingen roll hur långt bort, eller vart jag ska. Alltid händer något.
Tåget kan stanna mitt ute i ingenstans i några timmar, eller så kan ett annat tåg behöva evakueras och lasta det tåg du sitter i med fler passagerare så att det blir alldeles trångt (sist det hände hamnade jag bredvid en nervös fransyska som blev skärrad av att tåget hon hade åkt i hade börjat brinna), eller så slutar alla toaletter fungera och bistron bjuder på vätskedrivande kaffe och te, för att kompensera.
Om man tänker att något måste vara kul för att kallas äventyr, så kan jag meddela att tröskeln är ganska låg för vad som kan räknas som ett sådant i mitt fall. Eller så har toleransen vuxit fram för att jag fostrats in i ett särskilt och svenskt tågresande, som tvingar en att börja förhålla sig till hela Sveriges tågtrafik som vore det en dysfunktionell förälder, där varje jobbigt minne vänds till något positivt – för att man i grunden älskar den ändå.
Vi blir barnaskaran som ska någonstans och hoppas på att dagsformen ska vara god när vi väl går på. Är nöjda om vi får åka med bara och inom sinom tid kommer fram.
Läs fler kåserier:
Ranta: Vem tror du vann? Kundtjänsten i Kina eller jag?
Ranta: Mitt liv som pinne – konsten att njuta av att äta i ensamhet
Veckans mest lästa kåseri – av Jessica som vill rader fars dag ur almanackan.