Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Dokumentär
”Sjung för mig Arja!”
Sjung för mig Arja!”
Regi: Marko Talli
Medverkande: Arja Saijonmaa, Mikis Theodorakis m fl. Längd: 1 tim 38 min (barntillåten). Språk: finska, engelska, svenska. Biopremiär
Det börjar lite osorterat. Närmare bestämt i den stora oredan i en kvinnas handväska. Arja Saijonmaa hittar inte id-kortet, men däremot sitt medlemskap till bastusällskapet. Under tiden fäster kameran blicken vid olika utmärkelser och ett inramat citat: ”Be ashamed to die until you have won some victory for humanity”. Det senare blir indirekt ledordet för Marko Tallis sevärda film ”Sjung för mig Arja!” om den finländska sångerskans resa från ung vänsteraktivist till internationell fredsmäklare.
”Det brukar börja med en sång”, säger Saijonmaa. Sedan nystar hon upp sin historia som börjar med Studentteaterns kabaré om den grekiska diktaturen under sextiotalet. Där sjöng hon en utsmugglad sång av kompositören och motståndsmannen Mikis Theodorakis, fängslad och torterad av militärjuntan som styrde Grekland 1967–1974.
När duon småningom sammanfördes uppstod en särskild kemi och konstnärlig förälskelse. Arja var den nordiska amasonen som nobbade ”den grekiska guden” när han försökte få omkull henne, men vänskapen varade livet ut och skildras med värme. Dock utan att beröra Theodorakis senare politiska karriär och kontroverser.
Men någonstans måste man avgränsa en film som i första hand tillåts handla om frihetskamp. Med en stark och outgrundligt sorgsen röst som gränslöst lånar sig till såväl schlagerlåtar som protestsånger, bouzoukitakter och tango blev Saijonmaa en brobyggare. Inte bara i världen, utan också mellan grannländerna.
När hon kom till Sverige på 70-talet var den fördomsfulla bilden av finländare som alkoholister ännu förhärskande. Olof Palme-tidens mer mångkulturella och öppna samhälle passade samtidigt Saijonmaas engagemang för fred och mänskliga rättigheter, först i Grekland och småningom Chile.
Tallis mestadels finskspråkiga film (med Stina Gardell som samproducent) är rik på ingångar och söker åtminstone ärliga svar på frågor som varför Saijonmaa lämnade Finland och om hon är en diva (det får andra avgöra). Det blir naturligtvis en subjektiv bild och i någon mån dubbelt idolporträtt av Arja Saijonmaa och hennes mentor Mikis Theodorakis. Men genom 80-talets debatt om musikaluppsättningen ”Stjärnfall”, där Saijonmaa spelade Zarah Leander, lyfts i förbigående konstnärens dilemma i en politiskt svårnavigerad värld, där idealism lätt kolliderar med karriärism.
Saijonmaa själv blev snabbt folkkär i Sverige, men var länge föraktad som uppåtsträvare i Finland. I dokumentären varvas arkivmaterial med nutida, osminkade intervjuer, där hon förmedlar sin förundran över sångernas politiska kraft, tankar om konstnärligt risktagande och anekdoter. Mycket har förvisso återgivits tidigare i hennes två självbiografier, senast ”En sång om frihet” från 2024. Men filmen blir intressant på sitt eget vis, mycket tack vare tajmingen.
Det är liksom svårt att inte bli starstruck av Arja Saijonmaa så som hon framträder här. Inte minst i klippen från fredskonserten i Oslo 1994, där hon lyckades sammanföra Israels dåvarande utrikesminister Shimon Peres och PLO-ledaren Yassir Arafat som under den timslånga pausen undertecknade ett fredsdokument. Ingen vill, som Saijonmaa säger, erkänna att historien upprepar sig. Men nu är vi tillbaka på ruta ett igen.
Vad hon och filmen bidrar med är känslan av hopp. Hennes orubbliga tro på att musiken – och artister med ryggrad – faktiskt kan förändra är ett budskap inspirerande nog i en tid då inte minst Palestinafrågan åter både splittrar och mobiliserar konstnärer.
Se mer. Tre andra samtida artistdokumentärer: ”Gullan. pianist pedagog pionjär” (2019), ”Filmen om Siw” (2025), ”Carola!” (2026)
Läs fler film- och tv-recensioner i DN