Valeria Luisellis senaste roman ”Början Mitt Slut” tar sin början på Sicilien. I parkerna sitter nyanlända migranter och väntar medan de italienska valaffischerna skriker åt dem att dra tillbaka till Afrika. Det var på Sicilien som huvudpersonens egen mormor en gång i tiden klev på en båt västerut för att aldrig återvända: ”Det är svårt att föreställa sig att européer för bara hundra år sedan begav sig till Latinamerika för att fly fattigdomen. Och svårt att förstå att de, nu när de står på migrationens mottagarsida, beter sig som om det aldrig har hänt dem, som om det aldrig skulle kunna hända dem igen”, tänker hon.
I vår egen verklighet drunknar bebisar vid EU:s gränser medan unionens politiker visar upp ett förbluffande högmod inför migrationen som realitet och framtida risk. De andra är på utsidan, vi är på insidan. Att värmeböljor, bränder och uttorkade jordar kommer att göra det omöjligt att leva också i delar av Europa ändrar inte de lagarna. Nyligen föreslog EU-kommissionen att gränsbevakningsorganet Frontex ska få utökat mandat. Antalet gränsvakter ska växa till 30 000, med en reservstyrka som kan sättas in vid behov. Sverigedemokraten Charlie Weimers tillhör de förtjusta, men han beklagar att man tvingar på gränsbevakarna en byråkrati som ska säkerställa att ”illegala och kriminella” migranter får sina ”så kallade” grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda (Expressen 4/11).
Weimers behöver ärligt talat inte oroa sig. Året då FN:s flyktingkonvention fyller 75 år har asylrätten mer eller mindre förlorat i Europa, med ”snabbspår” som urholkar rätten till en rättvis och individuell process. I den nya boken ”Age of security. The rise of a global obsession” konstaterar Oxfordforskaren Ruben Andersson dessutom att det politiska utrymmet kring frågan om migrationskontroll tycks ha upphört – det finns helt enkelt ingenting att diskutera. ”I stället har gränsen blivit till en arena där mainstreampolitiker och extremhöger tävlar om att visa upp sina dystopiska fantasier”, skriver han (min översättning). Så självklar är gränsen som överideologi att bilden av människor i rörelse per definition blir till ett hot.
”Det här är inget mindre än en invasion”, skrev Jimmie Åkesson på Instagram efter sommarens gränsincident i den spanska enklaven Ceuta. Donald Trump talade om krig, och Expressen använde formuleringen ”migrantinvasion” i sin nyhetsrapportering (Facebook, 30/7). I övrigt liknade reaktionerna mest en pinsam charad. Ulf Kristersson var ”bekymrad” och varnade för ”nytt migrationskaos” trots att det borde vara uppenbart att människor i Ceuta på ett eller annat sätt blev brickor i Marockos geopolitiska spel. Hårdare tag kombinerat med att alltmer av migrationspolitiken läggs ut på länder utanför unionen innebär helt enkelt en ökad risk för att länderna vid EU:s yttre gräns ”blir föremål för utpressning”, som DN:s Sigrid Melchior konstaterade i en analys (6/8).
Tanken om så kallad externalisering, där rika länder lejer ut gränskontroll och asylhantering, har de senaste decennierna gått från ytterkantsidé till verklighet. I det kanske mest kända exemplet tvingades Storbritannien till slut skrota planen på att börja deportera asylsökande till Rwanda, men ambitionen att mer eller mindre sälja oönskade människor till fattigare länder är de inte ensamma om. I fjol tecknade Australien ett avtal med den lilla önationen Nauru, som mot ersättning ska ta emot migranter som inte har någon annanstans att ta vägen.
Ett centralt syfte med EU:s nya asylregler är att medlemsländerna ska kunna skicka människor till deportationsläger utanför unionen, och arbetet är redan i gång – med Danmark i spetsen. Forskningsinstitutet Sieps skriver att modellen bland annat väcker frågan om hur EU ska kunna garantera att människor inte skickas vidare från de ”säkra” tredjeländer de hänvisats till – vilket skulle strida mot själva kärnan i asylrätten.
I en essä i tidskriften Brand jämför ekonomhistorikern Rasmus Fleischer denna typ av människodumpning med de barnauktioner som hölls i Sverige fram till början av 1900-talet. ”Så fort en brutaliserad politik gör det möjligt att bortse från all medmänsklighet och från folkrättens formaliteter, vad återstår då? Marknadens kyligt rationella lösning: ge de oönskade människorna ett negativt pris. Betala för att slippa dem”, skriver han (nr 3/2025).
Knappt tio år senare rapporterades det om hur libyska soldater under vapenhot tvingade flyktingar att sätta sig i rangliga båtar på Medelhavet, tänkta som projektiler riktade mot Europa i en extrem form av avhumanisering.
Om olika typer av ”partnerskap” är den ena sidan av det här myntet så är den andra att använda migranter som ett regelrätt vapen. Statsvetaren Kelly M. Greenhill visar i boken ”Weapons of mass migration” (Cornell University Press, 2010) hur ”migrationsdrivna” påtryckningar i mer än ett halvsekel har varit en oväntat framgångsrik metod för att få sin vilja igenom.
När EU 2004 lyfte sitt mångåriga vapenembargo mot Libyen var manövern direkt kopplad till att stoppa inflödet av nordafrikanska migranter. Greenhill skriver att Europas skräck för okontrollerad invandring gjorde det möjligt för Khadaffi att få världens största politiska union dit han ville – genom att manipulera och utnyttja pågående flyktingkriser. Knappt tio år senare rapporterades det om hur libyska soldater under vapenhot tvingade flyktingar att sätta sig i rangliga båtar på Medelhavet, tänkta som projektiler riktade mot Europa i en extrem form av avhumanisering. Det här är ju inga konstigheter – vår Natobroder i Ankara spelar med samma kort.
När politiker och medier talar om en ”invasion” knyter de an till en lång tradition av avhumaniserande språkbruk när det gäller migranter. Den svenska favoriten ”volymer” samsas inte sällan med olika typer av naturfenomen och katastrofer, där migranter liknas vid ”strömmar” och ”vågor”. Sommaren 2015 talade David Cameron om hur en ”svärm” försökte ta sig till Storbritannien. Samma år varnade den tyska finansministern Wolfgang Schäuble för att landet var på väg att utlösa en ”lavin” av flyktingar. Och nu är det alltså krig.
Tanken om migranter som ett slags invasionsstyrkor är inte bara en retorisk figur. I boken ”Violent borders. Refugees and the right to move” beskriver forskaren Reece Jones hur militariseringen av gränser varit en uppenbar tendens de senaste decennierna, med ständigt växande finansiering, fler anställda på marken och alltmer sofistikerad övervakningsteknologi.
I sin årliga rapport om asyl och migration, som kom i början av november, skryter EU om att ha ”världens mest avancerade gränsbevakningssystem” och att den europeiska modellen för att hantera migranter ”levererar goda resultat”. Frontex, som numera är EU:s största myndighet, har sedan starten för tjugo år sedan gått från en budget på sex miljoner euro till en dryg miljard. I propagandavideor som blandar estetik från bilreklam och actionfilm deklarerar Frontexsoldater denna höst att de garanterar EU:s säkerhet ”dag och natt, i regn och snö”.
Kriget blir permanent, och med Donald Trump i Vita huset har ICE:s väpnade styrkor framkallat ett tillstånd av belägring på många platser i USA.
Under stora delar av 1900-talet var gränser mest linjer på en karta, som i princip bara hårdbevakades i krigstid. Gränser som de mellan Nord- och Sydkorea eller Indien och Pakistan har varit undantag, medan det nya globala idealet snarare är gränsen mellan USA och Mexiko. Där är det man skyddar sig mot inte fiendearméer utan enskilda som söker skydd eller ett bättre liv.
I fallet USA finns också tydliga kopplingar till traditionell krigföring, där spårningsteknologi som skapats för att användas i Afghanistan och Irak fått nytt liv i den nationella gränsbevakningen. Kriget blir permanent, och med Donald Trump i Vita huset har ICE:s väpnade styrkor framkallat ett tillstånd av belägring på många platser i USA. Även i EU tycks det mest extrema blivit normalt. För ett tiotal år sedan sade den grekiske högerextremisten Thanos Plevris att säkra gränser kräver döda flyktingar. Sedan i fjol är han Greklands migrationsminister.
Det finns helt enkelt en uppenbar funktion med att militarisera gränser mot människor som söker ett bättre liv – och att likna enskilda individer som korsar en gräns vid en invasion.
Man vill ge sig själv rätten att skjuta för att döda.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.