Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Om man tycker att den svenska regeringsbildningen tar löjligt lång tid är det inget mot hur länge världen har hållit andan i väntan på den nya James Bond.
Förhandspratet har hyst lika många möjliga kandidater som en genomsnittlig vadslagning på Nobelpriset i litteratur, men frågan är om det var någon som ropade ”Äntligen!” när det förkunnandes att ”Twilight”-stjärnan Robert Pattinson blir den nästa James Bond.
De mer woke-orienterade kan konstatera att det, vilket länge spekulerades om, inte blev en kvinna eller svart aktör som fick axla rollen. Inte något av de andra förhandstipsen heller: ”Frankenstein”-hunken Jacob Elordi låg bra till ett tag, så även Jack Lowden från ”Slow horses” men nu ska alltså, lite överraskande, Robert Pattinson sälla sig i den långa och brokiga ättlängden.
James Bond tycktes länge ha en evig attraktionsförmåga men när det förra millenniet låg nära döden gjorde agent 007 detsamma. Den irländske aktören Pierce Brosnan kämpade på men lyckades aldrig övertyga mig om att det inte var dags att lägga ner hela franchisen. Nu är det i för sig inte jag som bestämmer sådant, men den ständiga rättighetsinnehavaren Barbara Broccoli med anhang verkade vara inne på samma linje.
Efter 11 september 2001 var det dags att uppdatera den gamle kalla kriget-stofilen. Världen hade blivit en hårdare plats med fler knepiga gråskalor, utan plats för en dryg glidare med överklassmanér. Rollfiguren var på fallrepet, fick se sig passerad av Matt Damons nya agentfigur Jason Bourne som agerade i en helt ironifri actionmiljö. Producenterna satsade på den då relativt okände skådespelaren Daniel Craig, och gav oss en hårdare Bond, som till mångas förvåning också kunde visa mänskliga känslor.
Dåtidens internet bågnade av skrik och panik när Craig presenterades, men tiden har ju visat att klivet över till en mer realistisk actionmiljö var ett genidrag. Bond var plötsligt med i matchen igen, en agent att räkna med (och alla producenter av dyra prylar som exponeras i filmerna kunde äntligen casha in igen). Debuten kom i ”Casino Royal” 2006 och Craig höll stilen ändå fram till finalen i ”No time to die” 2021.
Men även Daniel Craigs celler åldras och nu var det dags för MI6:s hjälte att byta skepnad igen.
Och Robert Pattinson, ja… även om han mötte min näthinna första gången som vampyr med sängkammarögon i den amerikanska skräckromantiken för ungdomar, ”Twilight”, är han faktiskt britt, född i London för 40 år sedan.
Alltså i helt rätt ålder (ingen spjuver, ingen ”Mission impossible”-gamling) för att bära rollfiguren in i 2030-talet. Sannolikt en säkrare satsning än Daniel Craig var på sin tid. Den här gången ville producenterna antagligen säkra upp framtida inkomster genom att anlita en redan globalt känd skådespelare, som drar med sig sina gamla fans till franchisen och förhoppningsvis lockar med sig nya.
Men hur ska den här goddagspilten, som knappt hunnit fila ner sina vampyrtänder, kunna göra den här ikoniska gestalten rättvisa? Skulle man kunna undra. Men Pattinsons karriär har varit av den inverterade sorten. Han började som stjärna i bred underhållning men har på senare år jobbat hårt för att svärta ner sin filmpersona, i smal indiefilm som ”The lighthouse”, ”Mickey 17” och nu senast i ”Primetime” (svensk premiär på fredag), där han gör en programledare som på Dumpen-vis lurar fram och konfronterar sexualförbrytare.
Apropå det, är ju sexappeal en del av kravställningen på en ny Bond, och med Pattinson får vi mer än så. Ska man döma utefter hans insats som sexonaut i Claire Denis rymdthriller ”High life” eller de sadomasochistiska lekarna i David Cronenbergs ”Cosmopolis” kan vi stå inför något så kittlande som en kinky James Bond.
Robert Pattinson är nya James Bond: ”En ära”

