Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad tycker vanligt folk om barnarbete? Jo, illa. Om detta rådde en rörande konsensus redan när Sydsvenska Dagbladet frågade runt på stan i början av millennieskiftet. Som en av malmöiterna konstaterade – hennes ord blev strax virala: ”Barn har ingen känsla för kvalitet, det märks på produkten.”
Mm. Och vet ni vilka som inte heller har någon känsla för kvalitet? De vuxna som stressar med att tillverka fast fashion-klädkedjornas engångsplagg.
För engångsplagg är vad det är, och det skänker en extra simmigt grå hopplöshet åt allting: Det handlar inte om något oundgängligt. Det är billiga kläder bara, i dåliga material, framhastade av personer som knappt hinner gå på toa, och som i slutänden får så låg lön att den inte går att leva på.
H&M är inget svenskarna ska vara stolta över. Över lag är de stora billighetskedjorna – inklusive Zara och Primark med flera – en skam. Och deras kläder är dyra.
Jag menar nu inte bara att de numera är så illa gjorda, att de i snitt används sju gånger (DN 5/9 2024), och att detta så klart är dåligt för både miljön, klimatet och konsumentens egen plånbok. Direkt ohållbart blir det just när man även räknar in textilarbetarnas villkor i fabrikerna som de här kedjorna anlitar – rapporterna är så pass återkommande att det verkligen går att tala om ett mönster.
Det finns nämligen ett enkelt sätt att lösa problemet.
Bangladesh är – jämte Kina – den största klädexportören i världen. Där strejkar nu de anställda än en gång. Sist de protesterade, för ganska exakt tre år sedan, höjde regeringen minimilönen till 12 500 taka – samt hotade att börja lagföra demonstranterna om de inte gav med sig (Aftonbladet 11/11 2023).
Denna summa var inte tillräcklig då, och är det definitivt inte nu, när inflationen och de ökade bränslepriserna drivit upp utgifterna – enligt beräkningar uppgår minimilönen inte ens till hälften av de faktiska levnadsomkostnaderna (BBC 16/11).
Men det handlar inte bara om den lagstadgade lönen i Bangladesh. Det handlar om hela den oetiska affärsidén från den rika världens storföretag och kunder. Och det är detta som är både det deppigaste – och det mest hoppingivande.
Det finns nämligen ett enkelt sätt att lösa problemet, som modejournalisten Emily Dahl påpekar, och det är att kedjor som H&M ställer sig bakom de lokala fackförbundens krav och börjar betala fabrikerna mer. Det skulle bli lite dyrare, särskilt om man också förbättrade materialen för en mer hållbar kvalitet.
Men är det inte fint? Att vi i ett slag kan få överkonsumtionens meningslösa hjul att snurra åtminstone lite långsammare och hjälpa textilarbetarna att mätta sina barn.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Du är inte en dålig feminist för att du är ledsen efter din abort
Lisa Magnusson: En porrkung i kommunhuset är inte det värsta
Lisa Magnusson: Det är inte en ”arbetarklassgrej” att kalla folk för fittor

