Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det är spännande med folk som håller upp invanda gamla sanningar mot ljuset likt en snöglob, och skakar om dem. Som Helena Kopp Kallner, professor vid Karolinska institutet och överläkare inom obstetrik och gynekologi.
Hon tycker inte att det ens ska finnas någon specifik abortgräns – att dra den vid vecka 22, som Sverige nu gör, är ju helt godtyckligt, påpekar hon. För henne handlar det inte om fostrets livsduglighet. I stället vill hon vända på hela debatten.
”Vad är det rätt att utsätta en kvinna för, när hon inte vill ha barn, för att det barnet ändå ska födas?” frågar hon retoriskt i ”Söndagsintervjun” (P1 23/10). Hennes svar: Ingenting.
”Är det inte känslomässigt svårt?” lirkar journalisten Martin Wicklin. Att abortera foster som skulle kunna räddas till livet.
”Varför skulle det vara det? Min patient är kvinnan” kontrar hon blixtsnabbt. ”Jag har inget problem med att i mitt jobb, under en och samma jour, trösta kvinnan som har gjort sitt sjätte provrörsbefruktningsförsök och kommer in och har ett missfall i rummet bredvid kvinnan som har en komplikation efter en abort. Jag går upp till avdelningen och tar hand om 80-åringen som ligger och håller på att dö av cancer. Går in och drar en sugklocka på en förlossning och ut kommer ett alldeles fantastiskt rosa litet barn som skriker, och alla är jättelyckliga i rummet.”
Ja, Helena Kopp Kallner skiftar och vidgar perspektiven, och hon går längre än de flesta. Men där finns ju samtidigt det benhårda – det som lämnar noll utrymme för tveksamheter, för nyanser – och jag känner igen det från nästan alla abortförespråkare; jag har själv varit sådan. Det handlar om rädsla, förstås. För att allt det vi borde kunna ta för givet ska tas ifrån oss, om vi inte är på vår vakt.
”Det kan vara emotionellt utmattande”, medger Helena Kopp Kallner ändå till sist, ”men det är inte ett etiskt dilemma”.
”Det kan vara emotionellt utmattande”, medger Helena Kopp Kallner ändå till sist, ”men det är inte ett etiskt dilemma”.
Orden påminner mig om när komikern Grace Campbell nyligen gästade artisten Paloma Faiths podd, ”Mad, sad and bad” (19/10), och berättade om sin abort, hur hon överväldigades av sorg efteråt. Inte för att det var fel beslut. Hon bara kände en sådan närhet till embryot, kände skuld för vad det kunde ha blivit. Sedan kände hon skuld för att hon kände skuld, ”som om jag var en dålig feminist för att jag var ledsen”.
Det är en erfarenhet jag aldrig hört yttras i den offentliga abortdebatten. Men är vi inte redo för detta nästa steg nu? Där det är tillåtet att känna ingenting särskilt, men också att tycka att det är svårt, komplext: emotionellt utmattande. Utan att det är ett etiskt dilemma.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det är inte en ”arbetarklassgrej” att kalla folk för fittor
Lisa Magnusson: Hur kunde Sverige göra så här mot Banthita?
Lisa Magnusson: Äntligen visar Jimmie Åkesson var gränsen går