Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Donald Trump, Vladimir Putin och Xi Jinping strålar på torsdagen samman i Shenzhen i södra Kina. Kanske dyker också Kim Jong-Un upp, spekulerade den amerikanske presidenten förhoppningsfullt på måndagen.
Vi får väl se. Xi föredrar välregisserade föreställningar, Putin och Trump innebär rätt mycket osäkerhet som det är.
Även utan Kim handlar det om en skräckuppsättning: Två diktatorer – och en amerikansk president som är uppenbart imponerad av deras makt: De behöver minsann inte vara oroliga för att väljarna ska slå dem på fingrarna i några mellanårsval!
”Jalta 2.0” har det talats om, med hänvisning till mötet då Franklin D Roosevelt, Josef Stalin och Winston Churchill, lade fast gränserna i Europa efter andra världskriget.
Putin gillar så klart liknelsen mest, och har varit mest angelägen om mötet.
För han hör ju inte hemma vid jättarnas bord. Han styr en oljestat som saknar både industriell och institutionell kapacitet för att utmana Kina och USA.
För han hör ju inte hemma vid jättarnas bord. Han styr en oljestat som saknar både industriell och institutionell kapacitet för att utmana Kina och USA.
Möjligen har han missat att i Jaltaliknelsen är han Churchill snarare än Stalin, i bemärkelsen att han leder ett imperium på allvarlig dekis, inte ett på frammarsch.
Till skillnad från Churchill är Putin dock inte på väg att hjältemodigt vinna sin sista strid.
Trump gillar också idén med supermakter som drar upp linjerna. Hans administration ger sig närmast utstuderat på den regelbaserade ordningen, med målet är att ersätta den med en värld där den starkes rätt råder. Och då passar det fint att de starkaste möts upp för att göra en ”deal”.
Det är bara det att deras makt inte riktigt matchar deras ambitioner.
Kriget i Iran har visat upp USA:s militära makt – inte minst i Pentagons egna actionvideor – men också dess begränsningar.
Putin sitter alltså fast i ett snart fem år långt krig i Ukraina. Han är inte på väg att vinna. Trump har i två år försökt hjälpa honom att göra det, när han dragit in det amerikanska militära och ekonomiska stödet till Kiev och i omgångar slutat dela med sig av underrättelseuppgifter.
Men det har inte lyckats. För ukrainarna fattar sina egna beslut. De slåss för sin frihet. De är beredda att betala ett högt pris för att försvara den.
En egen vilja har vi européer också. Vi fortsätter att skjuta till pengar och vapen när amerikanernas support sinar.
På hemmaplan har Putin allvarliga problem. Ryssarna är trötta på kriget – ekonomin är tyngd av det.
Trump har på nio korta månader lyckats placera sig själv i en liknande sits. Kriget i Iran har visat upp USA:s militära makt – inte minst i Pentagons egna actionvideor – men också dess begränsningar.
Han har misslyckats med att knäcka en regim så hatad av den egna befolkningen att den hade välts förra vintern om han haft sinnesnärvaro nog att stötta iranierna när de reste sig mot förtryckarna.
Så många människor vägrar böja sig för envåldshärskarna!
I stället är Hormuzsundet igentäppt, medan oljepriset och inflationen har stigit. Det har skapat ett sådant enormt missnöje med Trumps republikaner att de åkte på en dundersmocka i mellanårsvalen.
Och Xi Jinping? Ja, han älskar att låtsas att det genomkorrumperade Kina som sitter fast i en snart decennielång deflationskris – där nyexaminerade kineser vänder sig till templen för att be till gudarna om en fast anställning (DN 14/11) – är en modell för framtiden.
Helst av allt vill han att taiwaneserna ska tro det. Själva ser de förtrycket på fastlandet, och friheten på den egna ön. Och de förbereder sig för att, liksom ukrainarna, slåss för sin demokrati.
Så många människor vägrar böja sig för envåldshärskarna!
Det är en sorg att se en amerikansk president i det här sammanhanget.
Att han tycker att det hela skulle vara extra kul med Kim Jong-Un på plats säger så mycket.
”Jalta 2.0”? Historien upprepar sig alltid, först som tragedi sedan som fars, noterade Karl Marx.
Sällan har det varit tydligare.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Det är allt annat än ordning och reda i invandringspolitiken
DN:s ledarredaktion: Open AI:s senaste pr-trick visar att företaget inte förstått någonting

