Inte alla författare ser ut som sina texter, men Joyce Carol Oates hör definitivt dit.
Hela hennes människodräkt stramar kring en stenhård kärna. Hon är byggd av snäva vinklar och vassa kanter. Huden på de prydligt knäppta händerna sträcks över solfjädrar av ben och linjerna kring den sammanpressade munnen är så finskurna att de verkar preciserade med ett snittjärn.
Lika skarp är hennes blick, och den lämnar sällan något i fred. Ta oktober 2021, då hon får syn på en Twitterbild där skelett klättrar på en utsirad husfasad och klänger i fönsterkarmarna. Överallt benpipor och bäcken och revbenskorgar.
Halloweenpyntet kan, om man är så lagd, ses som ett muntert uppror mot gravitationen och graven.
Oates är dock inte så road.
”Man känner alltid igen ett ställe där ingen sörjer en förlorad närstående särskilt mycket, eller alls, och där döden, döendet och att alla man älskar förmultnar tills enbart benen återstår, bara är ett skämt”, skriver hon om fotot.
Varför hålla igen, liksom.
Ingen kan som Oates skära ner ett fenomen, en struktur eller människa på sociala medier. I fjol tog hon sikte på Elon Musk och prickade samtliga smärtpunkter i hans futtiga själstillstånd:
”Så märkligt att en så rik man aldrig lägger upp något som tyder på att han uppskattar, eller ens är medveten om, sådant som nästan alla andra uppskattar”, skrev Oates. ”De fattigaste på Twitter kan ha större tillgång till skönhet och mening i livet än ’världens rikaste person’.”
Hennes skoningslöshet bryr sig inte om måltavlornas storlekar: den kan användas för att avslöja världens rikaste man eller till att underkänna ett hushålls utsmyckning. Och allt däremellan.
Det är nog del av förklaringen till att hon efter sju årtionden i litteraturens tjänst också blivit en av nätets stora personligheter, och en ikon för den unga människoskaran i generation Z.
Sedan starten i september 2012 har hon skrivit 202 000 inlägg på Twitter. Det är dock en uppgift med kort hållbarhetsdatum. Hon skriver så att säga medan man räknar, så efter denna tidnings pressläggning lär hon ha hunnit med ett par tusen till.
Ta bara den 16 juni i år. Då fyllde hon 88. Samma dag gavs även hennes senaste novellsamling ”The frenzy” ut, det 176:e verket i hennes bibliografi. Man kunde tänka sig att fingrarna skulle ges ledigt, om så bara för en dag, men på hennes konto var det business som vanligt. Hon hade synpunkter på polisbrutalitet och katter och tigerliljor, och när dagen var till ända hade hon postat 40 inlägg.
En gång i tiden utlovade Twitter just det här, möjligheten att bevittna andra människors tankar i rörelse, en offentlig satsyta för roliga eller insiktsfulla betraktelser. Det urartade sedan till den genomgiftiga plattformen X, en avloppsränna för antisemitism, hat och hot, ren rasism. Oates håller fortfarande till där; både livskraftigt tjurskallig och som kvarleva från det gamla, drömda internet.
Jag slänger in en blick i hennes flöde och kollar vad jag missat sedan sist. En hel del, av allt möjligt.
Hon skriver om sitt omnämnande i Netflixserien ”Nobody wants this” (hon hatar det), om hur Bob Dylan struntar i sin publik (hon gillar det) och huruvida Aristoteles kan ses som vetenskapsman (hon tycker det). Sedan lite om Marlon Brando, väldigt mycket om mellanårsvalet, en hel del om Flannery O’Connors religiösa tro.
Någonstans tänker jag sluta, men först vill jag se vad nästa inlägg handlar om, och sedan nästa, det är som den där skräckfilmen där varje dörr leder till en ny dörr, och efter en stund har jag glömt vad jag letade efter, hjälplöst bogserad bakom hennes hjärna. Från det världshistoriska till det filosofiska och vidare till sådant som knappt verkar angå någon annan än henne.
Efter en stund har jag glömt vad jag letade efter, hjälplöst bogserad bakom hennes hjärna
Mest påminner känslan om att läsa Karl Ove Knausgård: att slå tätt följe med en människas uppmärksamhet genom världen.
Vill man vara litterärt ambitiös kan man påstå att hon förberedde sig för formen långt innan den fanns. Titta på hur människoliv koncentreras till korta, laddade scener i ”The assignations” (1988); hur röster och situationer avlöser varandra som ett flöde i ”Where is here?” från 1992; hur en enda scen i ”Mörkt vatten” bryts genom en rad korta betraktelser.
Man att presentera en högtidlig teori om Oates som den digitala fragmentkonstens föregångare skulle jag avråda från. Hon verkar alldeles för bångstyrig för att köpa det.
Lika ofta använder ju hon sitt flöde för att, närmast hädiskt, avdramatisera Författarens betydelse. Att text bara är text, oavsett inramning.
Som den 17 augusti 2015, när hon skrev: ”En aforism är bara en tweet med Ivy League-pretentioner”, som ett florettstick i egocentrum på alla uppburna skriftställare som tror att de förvaltar arvet efter La Rochefoucauld.
Fakta.Joyce Carol Oates
Amerikansk författare, född den 16 juni 1938 i Lockport i New York.
Hon debuterade 1963 med novellsamlingen ”By the north gate” och skriver romaner, noveller, barn- och ungdomsböcker, lyrik, dramatik och essäer.
1970 vann hon National Book Award för romanen ”dom där”. Bland hennes kända böcker finns ”Blonde” (2000), som skildrar Marilyn Monroes liv, och ”Zombie” (1995) om seriemördaren Jeffrey Dahmer. Våld, klass och utsatthet är återkommande teman i författarskapet.
På Twitter/X heter hon @joycecaroloates och har 286 000 följare.
Ju mer samtiden grumlas desto större blir längtan efter någon som kan tänka klart åt oss andra. Författare på sociala medier förväntas axla den rollen, vara författare hela tiden och i alla sammanhang, tända upp de belysande ord som kan förklara de dunkla tidernas vansinne och tala om människans existentiella villkor. Helst formulerat på ett sätt som blir odödligt (eller åtminstone överlever nästa nyhetscykel).
Men Oates digitala liv balanserar ständigt på en knivsegg mellan litterär auktoritet och hejdlöst trams. I maj 2024 lät hon sin katt bidra till diskussionen om det berömda tankeexperimentet ”spårvagnsproblemet”. År 2015 gick hon till storms mot Steven Spielberg. På bilden hukar regissören framför en liggande triceratops, en mekanisk rekvisita från ”Jurassic park”, men Oates kommenterade med sitt vanliga dräpande gravallvar: ”Hur kan sådant barbari fortfarande tillåtas? Finns det inga djurskyddslagar mot troféjakt?”
Sedan har vi tillfällena där man önskar att någon människa med övergripande personalansvar aktiverat tangentlåset. Som inlägget om att kineser äter katter till middag. Jag förstår om det låter osannolikt, men det är ändå precis det som hände: ”I Kina är kattmat just vad det låter som”, skrev hon i maj 2014.
Det är ett dumt utspel, säkert färgat av hennes roll som kattägare, och källhänvisningen till ”en bekant som ätit katt på en resa i Kina” är väl inte vattentät. Det är lite på samma nivå som när hon året därpå frågade sig varför det aldrig rapporteras någonting ”festligt och glädjefyllt” om livet i terrorgruppen Islamiska staten.
Vore hon en mer sociala medier-slipad nätpersonlighet hade hon studerat statistiken, dragit lärdom av vilka av hennes inlägg som blivit virala – och de är många – för att sedan helhjärtat slå in på den vägen.
Predikat mer av samma för en redan frälst och sjungande kör.
Det är ju så de flesta gör.
Men Oates bara blandar och kör.
På sätt och vis är det rätt befriande. Offentliga personer som skryter med att de struntar i vad andra tycker brukar göra just den egenskapen till bärande balk i sitt varumärke. Oates tycks inte ens bry sig om att framstå som obrydd. Det är väl därför generation Z har tagit henne till sitt hjärta: hon delar deras närmast övernaturliga förmåga att sniffa upp poser och tillgjordhet på nätet, men medan hon genomröntgar andras omsorgsfullt hopsnickrade självbilder struntar hon helt i att vårda sin egen.
Eller som en av hennes tillskyndare skrev om henne på Twitter: ”Ett orakel kan inte avkrävas att vara konsekvent”.
Medan hon genomröntgar andras omsorgsfullt hopsnickrade självbilder struntar hon helt i att vårda sin egen.
Som jämförelse: med lätthet kan man förutspå den lika produktive författaren Stephen Kings nästa tweet (den kommer handla om Trumpregimen) och hur den kommer att vara skriven (vredesfylld insändare i lokaltidning). Men Oates inlägg kommer alltid ur död vinkel, i ena inlägget häcklar hon makten, i nästa får jag en närbild på hennes fot i ansiktet. Mot bättre vetande tippar jag överkroppen närmare skärmen tills diodljuset bränner i ögonen. Vad är det jag ser? Eller rättare sagt: vad fan är det jag ser? Det är ingen vacker fot, och jag vågar påstå att den samlade medicinska vetenskapen är på min sida; den är täckt av sprickor, enorma varfyllda blåsor och knallröda utslag efter en dags vandring i obekväma skor. Tidskriften Vanity Fair ägnar en hel artikel åt bilden som beskrivs som ”en klase kulturarvstomater som växer fram ur foten”.
Redan 1976 pekade akademiledamoten Artur Lundkvist ut Oates som en framtida Nobelpristagare, ”om hon inte skriver bort sig”. Det var för 50 år sedan. Sedan dess har hon hållit omänsklig skrivtakt. Om det stämmer att författare kan vara för produktiva för sitt eget Nobelpris borde hon ha passerat den gränsen för ett antal bokhyllor sedan. Och nu har hon därtill ett extrajobb på internet.
Men Oates vore inte Oates om hon inte också riktade sin kritik mot både tekniken som gett henne unga fans och de unga fansen själva. I titelnovellen till senaste samlingen ”The frenzy” har en medelålderskrisande man, Matthew, inlett en relation med en 19-årig kvinna. Om det har han inga betänkligheter, men retar sig desto mer på att hon inte ger honom någon uppmärksamhet, utan är ”helt uppslukad av sin förbannade telefon”. Lösningen? Han kastar sin unga älskarinnas mobil i havet.
5 klassiska tweets från Joyce Carol Oates
”De fattigaste på Twitter kan ha större tillgång till skönhet och mening i livet än ’världens rikaste person’.”
(8 november 2025)
Oates ifrågasatte Elon Musks förmåga att uppskatta natur, konst och mänskliga relationer. Inlägget fick miljontals visningar och Musk svarade med att kalla henne ”en lat lögnare”.
”Så märkligt att ha vuxit upp med stora romaner fulla av ambition, substans och fantasi (Dostojevskij, Woolf, Joyce, Faulkner) och nu hyllas och lovordas små bleka skal till ’autofiktion’, med luft mellan styckena för att få boken att verka längre…”
(16 mars 2021)
I en enda mening attackerar Joyce Carol Oates en hel litterär genre, och ser till att inte ens blanksteg undkommer hennes vrede.
”Allt vi hör om IS är puritanskt och bestraffande; finns det inget festligt och glädjefyllt? Eller är frågan naiv?”
(22 november 2015)
Den minst sagt retoriska, och troligtvis högst ironiska, frågan väckte häpnad och hån och blev ett av hennes mest omdebatterade utspel.
”Emojier är poesi för dem som inte kan läsa.”
(15 oktober 2024)
Som svar på en fråga på Twitter om Oates brukar använda emojier.
”I ett postlitterärt samhälle kommer författares namn att fungera som poänger i skämt som ingen riktigt förstår, eftersom de verk som en gång gjorde dem till författare kommer att vara okända.”
(4 november 2026)
I ett avsnitt av Netflixkomedin ”Nobody wants this” namndroppades Oates om hur hon besegrar sin skrivkramp. Författaren själv valde dock en mer svartsynt tolkning av hyllningen.

