Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De rödgröna, och partiet som inte vill inlemmas i den blockbeteckningen, har tystnat. Färre läckor brukar betyda att förhandlingarna går framåt, men mycket tyder på att knäckfrågan i regeringsbildningen, vilka som ingår i en S-ledd regering, fortfarande är låst.
Nu sitter S, V, MP och C inlåsta i möten på olika nivåer, hela dagar, hela veckan. Där finns kaffe och Coca-Cola – det är ju Mikael Damberg (S) som förhandlar – men ingen riktig tillit.
De rödgrönas förhandlingsdelegation i fyrpartisamtalen verkar ha lika svårt att glömma oron för en centerpartistisk högersväng, som det är att tänka bort något litet och vasst som fastnat mellan två tänder.
Samtidigt pockar och lockar övergångsministrarna där utanför med kreativa lösningar på hur en borgerlig fyrpartiregering skulle kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna. Titta på Danmark! säger både Svantesson (M) och Kristersson (M) och funderar högt över mer eller mindre möjliga lösningar.
Det där med att inte besluta om budgeten i sin helhet, utan i mindre danska bitar, är naturligtvis lockande för en svag minoritetsregering, som då skulle kunna förhandla olika budgetpaket med olika partier.
Men oaktat att de svenska och danska budgetlagarna ser olika ut, är förhandlingar fortfarande förhandlingar. Oavsett om de förs i riksdagens utskott eller i skarpt upplysta rum på finansdepartementet. Misstroendevapnet, som Jimmie Åkesson redan luftat att SD skulle sitta på, påverkar en minoritetskoalition hur som helst.
Det är just på grund av att Åkesson skulle få en vågmästarroll som hans erbjudande vilar på en borgerlig fyrpartiregering, och ingenting annat.
”En ny socialdemokratisk ledning kommer inte att sätta sig med armarna i kors och vägra att delta i riksdagens arbete”, sa Ulf Kristersson vid sin senaste pressträff. S kan själva minimera SD:s inflytande genom att samarbeta med en borgerlig regering, menar han och förutsätter att Magdalena Andersson tvingas bort om Socialdemokraterna nu misslyckas.
Det är ett uttalande som inte låtsas om en av svensk politiks få kvarvarande sanningar. Varken S eller M tänker hjälpa den andra till makten, lika lite göra det lättare för huvudmotståndaren under tiden vid taburetterna.
Ändå har Kristersson rätt, fast tvärtom. Skulle de rödgröna partiernas förhandlingar haverera, och Centern gå tillbaka högerut under hot om extraval, lär Socialdemokraterna mycket riktigt inte förhålla sig passiva.
Stunden en borgerlig fyrpartiregering i minoritet kommer till makten tar Socialdemokraternas strategiska vägval vid.
Ett exempel: Ska S lägga fram en tandvårdsreform som SD kan rösta för? Tillsammans vinner de två stora partierna över den borgerliga koalitionen. Om SD ber om justeringar i ett sådant förslag, ska S hörsamma dem? Var går gränsen mellan samtal, samarbete och jämkning i utskotten?
En socialdemokrati som förlorar regeringsmakten trots att en majoritet av väljarna röstade för en S-ledd regering, är en rörelse i skriande behov av en ny maktstrategi. En plan för att kunna vinna val på riktigt.
Under en skakig mandatperiod styrd av en borgerlig minoritetsregering lär vägen dit gå via en ohelig allians med SD.

