Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Verena Kessler
”GYM”
Övers. Christine Bredenkamp
Lind & Co, 170 sidor
”GYM” är en utsökt, elak liten pralin till roman. Eller kanske är energibar en bättre beskrivning? Verena Kesslers tredje roman har i alla fall hyllats stort i hemlandet Tyskland, och lett till ett internationellt genombrott (den engelska upplagan släpps en bit efter årsskiftet). Och för en gångs skull är det lätt att förstå varför.
Romanen handlar om en kvinna i 30-årsåldern, som söker jobb på ett gym. MEGA GYM. När hon kommer dit är hon förslappad, långt ifrån någon fitnessförebild, Kessler skriver: ”I åratal hade min kropp framför allt suttit, det var en kontorskropp, en tunnelbanekropp, en soffkropp.” På arbetsintervjun drar hon till med en lögn för att förklara sin förslappade lekamen trots att hon ”brinner för träning”: hon är nyförlöst.
Så dras läsaren med på en ganska vild åktur bland proteinpulver och hantlar, fejkade bebisspyor och pumpmaskiner. Kessler är skicklig, med denna tidigt etablerade lögn planterar hon en misstanke hos läsaren: vem är egentligen vår protagonist?
En högst beräknande kvinna, ska det visa sig. Men gymmet förändrar henne, hon går fullständigt in för träningen, samtidigt som osanningarna hopar sig, och det förflutna långsamt gör sig gällande. Man förstår snabbt att det kommer dra iväg till något obehagligt. Frågan är bara vad. Ändå är Kessler bra på att bygga stämningar, att ta sig in i vår opålitliga protagonists psyke, att inte göra romanen, trots uppbyggnaden till den annalkande katastrofen, alltför förutsägbar.
”GYM” är en svavelosande, skarp skildring av vår kroppsbesatta samtid. Men än mer är det en berättelse om en bedragare, och den optimeringskultur, den kult av framgång och konkurrens som tycks vara gemensamt budord för oss alla, oavsett bransch och övrig livsåskådning. Det går alltid att bli ”harder, better, faster, stronger”, att fokusera på ett mål och ge allt.
Så står hon där, och suger naglarna rena från den råa köttfärs hon hittar rosa rester av.
Och det måste man ge ”GYM”: vår protagonist ger verkligen allt. Kessler är skicklig på att gå in i det fysiska, låta den namnlösa kvinnan sluka våra samtidsideal, bara bättre än alla andra. Så tar hon med oss på resan, från förslappad till lyckad – men hon slutar inte där. Snart vanställs hon framför läsarens ögon, låter oss betrakta vår samtid men som ur en skrattspegel: förvriden.
Så står hon där, och suger naglarna rena från den råa köttfärs hon hittar rosa rester av. Rå köttfärs har nämligen bättre proteininnehåll än tillagad. Hon proppar i sig kvarg, kräks upp det i duschen och funderar på att fösa tillbaka det mjuka innehållet ner i magen: nu är det ju ännu mer lättsmält.
Allt är hela tiden skrivet med en distinkt lätthet och syrlig humor, och med ett rovdjurs vassa blick på sin omgivning. Dessutom är ”GYM” kort: 170 sidor kompakt drama. Det håller berättelsen tajt och intensiv, gör att Kessler inte riktigt har tid att irra bort sig, virra in sig i ett tråkigt moralistiskt pladder som annars tynger så många samtida böcker i denna genre.
Nej, ”GYM” är ett intensivt läspass som lämnar läsaren svettig, pumpad, och med ett lätt illamående. Verena Kessler har absolut skrivit en snackisroman, en bok som främst lever på sin idé, men gör det med den skickliga författarens omsorg om språket, känsla för tajming, förmåga att gestalta en värld och få den att kännas sann. Dessutom är ”GYM” genuint rolig.
Författaren låter vår antagonists blick guida oss: med sin homoerotik, sin besatthet av kvinnorna i sin omgivning, sin hunger som ingen äggvita i världen tycks kunna stilla. Så blir ”GYM” både underhållning och uppsträckning, en roman som lämnar läsaren med en frän eftersmak, som proteinpulvrets artificiella bismak; allt står inte riktigt rätt till i vår moderna värld. Dessutom finns det människor som har förmåga att utnyttja detta.
Läs fler artiklar av Valerie Kyeyune Backström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

