”Och så äter han smör. Han äter kopiöst med smör.”
Så säger Göran Persson i Erik Fichtelius dokumentär ”Ordförande Persson” från 2007.
Den tidigare statsministerns anekdot om den tyska förbundskanslern Helmut Kohl har klippts ut och blivit ett svenskt Youtubefenomen.
I sekvensen berättar Persson om EU-toppmötet den andra maj 1998 då unionen antog euron. Kanslern ska ha varit uppriven, ”svart kring ögonen”, tills han fick i sig smör.
– Först en assiett, och jag kan tänka mig att det är tio sådana där smörklickar, tio gram styck, som ligger där, och det konsumerar han snabbt, och sedan tar han in en till, och också den går åt. Sedan går han liksom ned i varv.
Jag vet inte hur ofta den har nämnts i samtal jag har haft. Ibland är smör ingångsvärdet, ibland räcker det med att jag nämner min tyska bakgrund.
Videon rymmer någonting mer än andra virala klipp. När en apa spelar ”Mario kart” väcker det skratt och förvåning. Perssons berättelse om Kohls smörfrossa, däremot, fascinerar kanske på djupet för att den blottar vardagligheten i maktens slutna rum, med bilden av den storväxte Helmut Kohl som behöver fett i sin renaste form för att lugna nerverna.
Men jag har ofta funderat på hur sanningsenlig berättelsen är. Hur troligt är det att någon, oavsett hur förtjust i mat denne är, äter 200 gram rent smör? Och detta på ett toppmöte, mitt framför andra regerings- och statschefer?
Hur troligt är det att någon, oavsett hur förtjust i mat denne är, äter 200 gram rent smör? Och detta på ett toppmöte, mitt framför andra regerings- och statschefer?
När jag en kväll står och lagar mat fastnar min blick på smöret. En tanke slår mig. Om Kohl åt sådana mängder matfett på ett toppmöte borde tyska källor ha dokumenterat vanan hos kanslern. När matlådorna är färdiga slår jag upp laptopen och googlar. Men jag får inga träffar. I de fall källorna nämner Kohls smörätande är det med hänvisning till Perssons anekdot. Några andra uppgifter finns inte.
Jag stänger laptopen och funderar vidare. Hur sannolikt är det å andra sidan att Persson skulle hitta på något sådant och ljuga framför rullande kamera? Än viktigare: vad säger det om mig att jag granskar en detta?
Jag börjar skicka mejl och ringa samtal. Det visar sig vara svårt att få tag på vittnen. Toppmötet ägde rum för 28 år sedan och flera av dem som Persson nämner i intervjuerna med Fichtelius har gått ur tiden. De jag får tag på berättar att de var på plats i Bryssel, men inte i rummet där Kohl ska ha ätit smöret. Att flera jag talar med dock kallar händelsen för en ”skröna” får mig att vilja gräva vidare.
Till slut får jag tag på Kohls dåvarande rådgivare Joachim Bitterlich. När jag berättar vad många svenskar associerar den tyska kanslern med reagerar han starkt och ropar på sin fru.
– Journalisten säger att Kohl har blivit viral i Sverige genom ett klipp där Göran Persson berättar att han åt smör! Kan du begripa det?
Kan det inte stämma? frågar jag honom.
Uteslutet, menar Bitterlich. Ja, säger han, Kohl var stressad. Han såg ut att förlora makten i Tyskland efter 16 år och euron var impopulär bland tyskarna. Och ja, Kohl gillade mat.
– Han drack kaffe med mycket mjölk och socker, åt gärna tårta och sockerkaka. Men att han skulle ha ätit rent smör och så mycket – det är påhitt!
Han minns inte heller något annat tillfälle då Kohl åt stora mängder smör. Kanske säger anekdoten mer om Persson än om Kohl, resonerar Bitterlich.
Efter samtalet blir jag fundersam igen. Jag kan vara något på spåren. Men vad är det jag lägger min tid på egentligen?
Jag får kontakt med Lars Danielsson, Perssons utrikespolitiska rådgivare på den tiden. Det stämmer, menar han. Han var i rummet och minns hur Persson vände sig om till honom och pekade på Kohl med ett brett leende.
– Den magen behövde bränsle, säger Danielsson.
Men hans berättelse avviker från Perssons. Han kan inte dra sig till minnes att han själv noterade ett avvikande beteende hos Kohl, vilket man borde göra om någon äter 200 gram rent smör.
Plötsligt tänds en lampa i mitt huvud.
Åt han rent smör eller kan det ha varit på ett antal skivor bröd?
– De detaljerna minns jag inte, det kan ha varit med bröd, säger han.
Inte heller mängden som Persson beskriver kan han bekräfta.
– Jag menar… Göran är en god historieberättare, det är möjligt att han bredde på lite där.
Efter samtalet känner jag att jag har kommit sanningen närmare. Nu återstår bara att fråga Persson själv.
Jag når honom när han just har tagit in korna på sin bondgård i Södermanland. Han har inte tid att prata med mig, får jag höra.
Jag nämner snabbt att jag har pratat med personer om hans smöranekdot.
– Vad säger du?
Det är klart att det har hänt, säger Persson. Bitterlich är partisk. Och vilken journalist går förresten till botten med något sådant?
Det sista har jag svårt att svara på.
– Lars Danielsson måste väl ha bekräftat detta?
Jo, men jag misstänker att det finns ett missförstånd här.
– Vad då?
När du berättar detta låter det som att han tryckte i sig rent smör. Det kan inte ha varit så att han åt det med bröd?
– Jag kommer inte ihåg exakt hur han stoppade det vidare in i munnen, men jag kommer ihåg att de där två assietterna gick åt med väldig fart, säger Persson och vill kort därefter avsluta samtalet.
Han kan inte dra sig till minnes att han själv noterade ett avvikande beteende hos Kohl, vilket man borde göra om någon äter 200 gram rent smör.
När det blir tyst i luren börjar jag tänka. Persson har alltså troligtvis överdrivit eller utelämnat viktiga detaljer när han har berättat en anekdot om en annan regeringschef. Men vad har det för betydelse? Kohl är död sedan 2017. Perssons uttalande har inte haft några politiska konsekvenser.
Kanske finns det en lärdom för oss som publik. Vi älskar skvaller från maktens slutna rum. Mystiken tänjer gränserna för vår fantasi och allt blir möjligt. Kohl blir apan som kör ”Mario kart”. Men att äta 200 gram rent smör är lika osannolikt i vilket rum det än sker. Mer sannolikt är att Persson har tendens att krydda än Kohl hade en sådan fäbless för smör.

