En KGB-officer jag träffade i Moskva för trettio år sedan påstod att spion blir någon på grund av politik, pengar eller sex. Åtminstone hade han, under sin praktik, aldrig stött på något fall som inte föll inom en av dessa kategorier. Stig Wennerström, som jag skulle skriva om, var svårare att klassificera, men vad som drev Kim Philby och hans vänner råder ingen tveksamhet om.
Man skulle kunna tro att allt redan har sagts om spionringen i Cambridge när Antonia Senior publicerar en bok som sätter in dem i sitt blodiga sammanhang, rensar deras gärning från all romantik och kopplar dem även till Putins Ryssland: ”Stalin’s apostles”. Apostlar var de, om än i hemlighet, obekymrade om de grymheter som ägde rum i Sovjetunionen. 1939 var alla de agenter som rekryterat och hanterat dem mördade, försvunna eller på flykt från Stalin.
Kim Philby rekryterades först, sommaren 1934, vid 22 års ålder, en trevlig, tystlåten och högst kompetent ung man som några år senare skulle handplockas in i hjärtat av den brittiska underrättelsetjänsten. Sist på namnlistan över potentiella spioner han lämnade till sin värvare denna junidag stod Guy Burgess, en vän från Cambridge: kommunist liksom Philby, briljant på alla sätt och vis, beläst, men opålitlig, lösmynt, en vilde som människor avgudade eller avskydde. Först på listan stod en annan kompis från Cambridge, Donald Maclean: stilig, allvarlig, vältalig och som inte ville något hellre än att arbeta för kommunismens sak. Fanns det ett bättre sätt än att bli spion?
Anthony Blunt var något äldre än de andra, rekryterades ett år senare, en homosexuell som drack fiskleverolja till frukost och alla kvinnor blev förtjust i. Konst var hans passion. Marxismen hade gett honom ett nytt sätt att tolka den: klassernas kamp. Vänskapen med framför allt Burgess fick honom att bestämma sig för att börja tjäna Stalin och det skulle visa sig att han var en fena på att få med andra. John Cairncross hette hans första och kanske främsta kap (det fanns fler än dessa fem, några fortfarande okända): en udda fågel i det här sällskapet med sin enkla bakgrund, en rätt tråkig och ensam kille som skrev dikter. De andra var söner till fäder som byggde imperiet.
Det sägs ibland att deras förräderi bottnade i ett uppror mot denna deras överklassbakgrund. En vrångbild, skriver Antonia Senior. Philbys far var socialist, Macleans far politiker på vänsterkanten. Cairncross var son till en järnhandlare och en folkskollärare. Socialismen var för dem inte nog radikal med sina kompromisser med kapitalismen, demokratin ett fiasko. Hon pekar också på tron som en viktig faktor – Blunt och Maclean kom från strängt religiösa familjer – nu med historien, inte Gud, som vägen till frälsning. De arbetade för en högre sak. Historien skulle frikänna dem.
Kim Philby hade förmågan att ljuga och skickligheten att skifta persona, vid behov bedra även de allra närmaste
I januari 1939 fastslog MI5 att det inte fanns någon sovjetisk infiltration i England. För dem var sovjetspioner kommunister och arbetarklass och oftast kom de från East End. Det var sådana man fått fast. Vid den tiden arbetade Anthony Blunt på MI5, Guy Burgess inom underrättelsetjänsten SIS, Donald Maclean på utrikesdepartementet. John Cairncross hade gått från UD till finansdepartementet där han fått insyn i budgeten för både MI5 och SIS, dessutom kunde han informera Moskva om att britterna knäckte sovjetiska chifferkoder.
Kim Philby arbetade som frilansjournalist, bland annat för The Times, men skulle snart värvas till underrättelsetjänsten. Och det var väl han som hade den största fallenheten för det som är spionens två viktigaste egenskaper: förmågan att ljuga och skickligheten att skifta persona, vid behov bedra även de allra närmaste. Kim Philby lämnade sin första fru på Moskvas begäran, förrådde sin far. ”Han gjorde vad man bad honom om utan att tveka”, som Ben Macintyre skriver i ”En spion bland vänner” (som sedan blev tv-serie).
Antonia Senior återkommer till fördomens kraft, alltså svårigheten att tänka den omöjliga tanken att en av oss, one of the boys, är förrädare. Kontraspionagesektionen inom SIS, där Philby steg i graderna, med allt större ansvar och insyn, berömde sig för sin familjära stämning, en ”närmast överdriven trivsamhet” (för att citera Philby), vita män överallt, skvaller och långluncher förgyllda av pink gin. Att Philby lämnade jobbet var och varannan dag med bågnande portfölj noterades men var inget att fästa sig vid. Han jobbade ju så hårt, var så skicklig.
Med hjälp av sin charm och sina snuskiga historier fick han chefen för SIS:s centralregister att lämna ut allt han bad om, även sådant han inte hade att göra med. Donald Maclean borta vid UD stal så många dokument att hans ryske kontaktman fick be honom lugna ner sig. Det lär ha blivit fyrtiofem boxar à trehundra sidor fram till krigsslutet. Anthony Blunt ska ha varit ännu värre. Deras brittiska chefer stod för nära för att kunna se vad som hände mitt framför ögonen på dem.
Tack vare sina apostlar kunde Stalin nästan samtidigt läsa telegrammen som gick personligen till Churchill, och han kunde se hur britterna tänkte även om tiden efter andra världskrigets slut. Det är en sida av saken, kan man le åt, imponeras av deras fräckhet och förvånas över andras dumhet. Naturligtvis finns också en andra sida.
Med hjälp av nyöppnade arkiv i framför allt Lettland och Albanien kan Antonia Senior utförligt berätta också historien om hur befolkningen i östra och centrala Europa drabbades av deras framfart
Med hjälp av nyöppnade arkiv i framför allt Lettland och Albanien kan Antonia Senior utförligt berätta också historien om hur befolkningen i östra och centrala Europa drabbades av deras framfart. De hjälpte Stalin att bygga sitt skräckvälde, fortsatte att göra det även när nazismen besegrats, när Gulagarkipelagen låg öppen och diktaturerna etablerades bakom järnridån. De hade fullt frivilligt blivit spioner, till skillnad från den stackare som utpressades på grund av pengar eller sex, och fortsatte att oförtrutet arbeta vidare, tills de skulle avslöjas.
Bara tre exempel.
När sexton ledare ur den polska motståndsrörelsen försvann efter att bjudits in av Sovjet i mars 1945 visste Stalin att USA och Storbritannien inte skulle ställa till besvär, visste att Churchills funderingar på att sätta hårt mot hårt, till och med gå till krig över Polens framtid, fått hans militära rådgivare att protestera: ett krig var omöjligt, både militärt och opinionsmässigt. Han visste att Truman definitivt var emot. De sexton polackerna, som nyss slagits mot Hitler och nu hoppades på ett fritt Polen, dödades eller fängslades, stämplade som nazistkollaboratörer.
Jonas Deksnys från Litauen, som hjälpt England under kriget och fängslats av tyskarna, tog sig efter kriget med brittisk och amerikanskt stöd in och ut ur sitt ockuperade hemland för att organisera en motståndsrörelse. Kontakter hade han, också i Sverige och Västtyskland. I London hade Kim Philby stigit så högt att han var chef för den avdelning inom SIS som tog emot all personbaserad inhämtning från Sovjetunionen. Han brukade arbeta sent, bad personalen att lämna skrivborden olåsta när de gick. Han skulle låsa dem när han gick.
”Jag tyckte inte om att lämna mitt skrivbord olåst”, sa en av sekreterarna några år senare. ”Men han var så charmig, jag kunde inte säga nej till något han bad om.” Jonas Deksnys var omgiven av sovjetiska agenter, varje landstigning övervakades och våren 1949 greps han, man fick honom att i fortsättningen spela deras spel: på grund av tortyr eller för att han förstod att han blivit förrådd av de sina, vem vet. Varje gång skulle de landsatta agenterna i Baltikum trampa rakt in i en sovjetisk fälla.
Brevet landade på Kim Philbys skrivbord. Det bestämdes att han skulle föra makarna Volkov ut ur Turkiet. Han for iväg till Istanbul. Han tog god tid på sig. Constantin Volkov hördes aldrig mera av
Constantin Volkov hette en sovjetisk vice konsul i Turkiet, egentligen biträdande underrättelsechef, som i september 1945 dök upp på den brittiska ambassaden, fick tala med vice konsuln och för denne förklarade att han blivit osams med ambassadören och ville berätta allt han visste. I ett efterföljande brev skrev han att ryssarna läste telegram från brittiska UD och att han kunde ge detaljerad information om nio sovjetiska spioner högt upp i både underrättelsetjänsten och på utrikesdepartementet. Som gentjänst krävde han politisk asyl för sig och sin hustru plus 50 000 pund.
Brevet landade på Kim Philbys skrivbord. Det bestämdes att han skulle föra makarna Volkov ut ur Turkiet. Han for iväg till Istanbul. Han tog god tid på sig. Constantin Volkov hördes aldrig mera av.
Efter att i januari 1963 ha levererat ett halvhjärtat erkännande för sina tidigare chefer inom SIS försvann Kim Philby för att snart dyka upp i Moskva. Då var Guy Burgess och Donald Maclean redan där, ensamma och söndersupna. Under Sovjetunionens sista skälvande år hedrades Kim Philby med ett frimärke och han skulle hedras igen: 2018 döptes ett torg i Moskva om och bär nu hans namn. 2023, i Kursk, lät Vladimir Putin resa en staty över honom.
Antonia Senior: ”Stalin’s apostles. The Cambride five and the making of the Soviet Empire” (Hodder & Stoughton)

