Grupputställning
”AI and the paradox of agency”
Bildmuseet, Umeå. Visas t o m 17/1 2027
Fördelar och nackdelar med artificiell intelligens påminns vi numera om dagligen. Allt ifrån AI-modeller som effektiviserar sjukvård, faktainhämtning och brottsbekämpning, till destruktiv användning i krig, bedrägerier och desinformation. Ett akut problem är techbolagens profiterande på kulturskapares verk, som generativ AI tränas på. Samtidigt används verktygen allt oftare inom allsköns kulturproduktion och ”stjäl” i förlängningen även människors jobb – i många branscher.
Bildmuseet i Umeå har nu påpassligt öppnat sin största satsning någonsin, ”AI and the paradox of agency”. I denna hyperaktuella internationella grupputställning deltar 25 konstnärer, enskilda och i kollektiv, med 19 verk; interaktiva installationer, skulpturer, datorspel, filmer, text- och nätbaserade verk. Några är visade tidigare, andra omarbetade och sju nyproducerade.
Projektet fyller två våningsplan på museet och flera verk går att ta del av på nätet via hemsidan och qr-koder i det matnyttiga utställningshäftet. På dombiografen i närbelägna Curiosum visas därtill en film om cybernetikens fader Norbert Weiner (1894-1964). Han la grunden till AI och filosoferar med både inspelad och maskinreproducerad röst om vikten av säker utveckling av automatiserad teknik.
Själv befarade jag att en sådan ansamling av tekniktung och ofta skärmbaserad konst skulle bli visuellt trist – men även när tekniken är obegriplig lyckas konstnärerna för det mesta med suggestiva gestaltningar. Mest drabbande är dock alla komplexa etiska och existentiella frågor som väcks om det verkliga priset för artificiell intelligens.
Konst om och även genererad med hjälp av AI är på stark uppgång internationellt men vad jag vet är Bildmuseets fokus unikt. Med kritisk udd undersöker, önsketänker och fabulerar de högteknologiskt drivna konstnärerna om vem som har agens, alltså beslutsmakten, i vår snabbt växande användning av smart teknik. Är det människan, maskinen, samhället, naturen eller en föreställd mer-än-mänsklig intelligens?
Verken är grupperade utifrån dessa kategorier. Paradoxen som adresseras är att den nya tekniken gett oss bättre styrsel på arbete och vardagsliv, samtidigt som beslut och handling i hög grad överlåts till automatiserade system – i händerna på statsmakter eller privata företag.
Utställningens första blickfång är ett spektakulärt textilt verk, över sju meter högt. En vackert bemålad och mönstrad väv, liknande ett kuperat landskap. Det är skapat av peruanska Paola Torres Núñez del Prado, doktorand vid Stockholms konstnärliga högskola.
Det som motiverar representationen här är att en drönare en gång om dagen flyger över ”landskapet” och i samspel med förprogrammerade ljudfiler omtolkar mönstret till ett alarmerande oväsen. Vilket förstås ger associationer till krigen i Ukraina och Mellanöstern.
Efter denna nervpress kan publiken softa i en myshörna med ”Lauren” i ”Någon hemma?”, en interaktiv installation där konstnären Lauren Lee McCarthy spelar en mänsklig version av AI-assistenter som Alexa eller Siri. På en skärm rullar positiva vittnesmål om hur den tjänstvilliga ”Lauren” levererat hjälp och sällskap men även känslan av övervakning. Att smarta enheter med kameror och mikrofoner innebär intrång i privatlivet.
Verket har snabbt blivit en publikfavorit, där vi även får önska saker av ”Lauren”– exempelvis ett rosa ljus eller lite skön jazz. Runt hörnet blir besökarna sedan varse hur det egentligen gått till…
Flera konstnärer vänder på perspektiven och avslöjar spelet bakom kulisserna. Nicolas Gouraults upprörande dokumentär ”Deras ögon” blottlägger det osynliga arbetet bakom självkörande bilar, marknadsförda som autonoma system. De bygger i själva verket på att uselt betalda gigarbetare i det globala syd märker upp bilder av befintliga vägar och omkringliggande element, för att träna och säkra dessa bilars framfart i den rika världen.
”Vi blir alla slavar”, konstaterar en anonym röst.
Yuri Pattisons ”Öppet arkiv” är i sin tur en ödslig rumsinstallation med video, ljud och tomma bibliotekshyllor, som symboliskt gestaltar techföretagens accelererande plundring och kontroll av vårt gemensamma kulturarv – bakom betalvägg dessutom.
”Lacuna” av amerikanen Daniel Shanken, postdoktor vid UmArts i Umeå, synliggör istället hur artificiell intelligens ”hallucinerar”. Han har laddat upp ett tusental egna semesterbilder på en egenbyggd dator, där en specialjusterad AI-modell promtats att skapa nostalgiska bildminnen. Mellan två skärmar finns dessutom en liten webbkamera, som avläser betraktarnas ansiktsuttryck, ålder, klädsel.
Vid mitt besök bar jag en kornblå tröja, vars färgnyans efter en stund dök upp i himmel, hav och blommor i en ström av flyktiga bildhopkok. På en gång häftigt och lite skrämmande.
”Granted” (Beviljad) av Caroline Sinders och Romy Gad el Rab kliver rakt in i debatten om offentlig förvaltnings växande användningen av AI-baserade verktyg för olika sorters beslut, vilket lär ha ökat fel- och missbedömningar kraftigt. I deras datorspel ”Experten” blir hugade besökare handläggare av ett ”fall”, utifrån högst rudimentära uppgifter.
Uppdraget är att bevilja eller ge avslag på ansökningar om bidrag och praktiskt stöd till funktionsnedsatta. Detta i linje med eller mot AI-verktyget, med stipulerade begränsningar. En synnerligen tankeväckande belysning, där vi själva ska praktisera såväl ansvar som empati – med svagt beslutsunderlag, ogenomskinlig teknik och på löpande band. Här kan publiken även dela egna upplevelser av myndighetsutövning.
Flera verk handlar om fömänskligade AI:bottar och robotar som på olika sätt försöker obstruera, komma undan sina beting eller göra ingenting. Dessa stackars humanoider kan sakna inre motivation, vara utslitna och deprimerade, men vill även stötta varandra.
En trappa ner, på temat naturen, möts vi av ”Robotar i kris” av boredomresearch, en nära två timmar lång video från en livesimulering. Här har två konstnärer samarbetat med forskare i ett projekt om att övervaka och städa upp i Venedigs förorenade lagun. De blinkande undervattensdrönarna är dock påtagligt ineffektiva. De sägs vara nedstämda av miljöförstöringen, fastnar någon gång i kringflytande nät och en massa plastpåsar passerar förbi utan åtgärd.
Mer än så händer inte, vilket överensstämmer med konstnärsduon namn. Fast knappast att även vi betraktare uttråkade ska vända oss bort från den underliggande miljöproblematiken och obegripliga tekniken.
Tega Brains ”Solprotokoll” lider av liknande svagheter. Idén är lysande med ett nätverk av webbservrar som drivs av solenergi och där vädret avgör vart trafiken dirigeras. Här har alltså solen agens i ett system som drivs av förnybar energi. Men att konstnärligt gestalta teknisk data är svårt och videon där stationer inrättas av frivilliga på olika kontinenter är knappast en kioskvältare.
Alexandra Daisy Ginsbergs projekt ”Pollinator pathmaker” är däremot förbluffande i sin skönhet. I grafiska blad visualiseras världen utifrån pollinatörernas perspektiv, alltså vad dessa livsviktiga kryp ser av färger och former, återgivet genom konstnärens filter. Hon har även tagit fram ett algoritmbaserat verktyg där publiken via en pekskärm kan designa en trädgårdsmiljö som gynnar pollinerande insekter och främjar biologisk mångfald.
Det är ett av utställningens mest hoppingivande verk, tillsammans med nät- och textbaserade ”Infinite prayer for peace”. Författaren Stephen Marche har tränat en stor språkmodell på olika religioners böner för fred och programmerat den att varje minut generera en ny fredsbön för vår krigshärjade tid. När jag tittar lyder slutklämmen ”Salaam. Pax. Amani” (det sista på swahili).
I den avslutande kategorin ”mer-än-mänskligt” finns två verkligt fantasieggande verk. Främst Linda Dounia Rebeiz interaktiva installation ”Unan_Pangool: Gränssnitt 1.0”, med en egenbyggd AI-modell som tränats på sererfolkets kosmologi. Detta västafrikanska urfolk vördar förfädernas andar, Pangool, och den kvinnliga siaren Unan.
Nu kan publiken ställa frågor till ”Pangoolmonoliten”. Oraklets förutsägelser är minst sagt kryptiska men maskinen omges av ett fängslande bildflöde på en jätteduk. Från taket hänger dessutom gåtfulla kokonger skapade av återbrukat elskrot (som dumpats i Ghana där konstnären är baserad).
Raqs Media Collective bidrar med färgstark fantasmagori i filmen ”Kavalkad”, vars snyggt animerade gestalter även överförts till tryck på vinylglas. Den surrealistiska filmen inleds med en procession som firar bröllopet mellan hinduiska gudar, vars skapande krafter sägs upprätthålla kosmos, men där människor och mer-än-mänskliga varelser trängs om utrymmet.
Jag ger snabbt upp försöken att förstå det hallucinatoriska flödet, med inslag av myter och spetsat med spekulationer om maskinella existenser. Den kända konstnärsgruppen, baserad i New Delhi, kallar dem ”förekomster”. Än så länge ofattbara men levandegjorda även i populärkultur om deepfakes, super- och kvantdatorer (tidigast i tv-serier som ”Person of interest”, nu i ”Paradise” och ”The capture”).
Bildmuseets angelägna ärende är att skapa debatt och dialog om AI. Förutom en diger programverksamhet bidrar museet med en lång, folkbildande läslista med 25 titlar, där Norbert Wieners ständigt omtryckta klassiker ”The human use of human beings: Cybernetics and society” i dag har 75 år på nacken.
Det relativt lilla museet förtjänar beröm för denna enormt ambitiösa satsning som fått stöd av två Wallenberg-stiftelser. Produktionen av nya verk måste ha kostat multum och all avancerad teknik utmanat personalen rejält – men efter flera års förberedelser landar utställningen precis rätt i tid.
Museichefen Katarina Pierre är också curator för ”AI and the paradox of agency”, ihop med gästprofessorn Sarah Cook från Glasgow. Hon leder ett femårigt forskningsprojekt om konst och AI, som även ska resultera i en bok. På Umeå universitet finns dessutom Virginia Dignum, professor i ansvarsfull artificiell intelligens, som nyligen släppte boken ”The AI paradox: How to make sense of a complex future”.
Denna bok är utställningen inspirerad av – och även om inte alla verk är lika intressanta eller begripliga så blir jag akut medveten om det är hög tid att engagera sig i tillämpning av och ansvar för AI. Innan det är för sent.
Särskilt resursfrågan är brännande, eftersom tillverkningen av datorer kräver enorma mängder mineraler och AI-verktyg bygger på elslukande teknik, som dessutom fodrar kylning (ofta med dricksvatten) och mängder av lågavlönat bakgrundsarbete.
Allt som allt är utställningen både lärorik och krävande, löftesrik och oroväckande. En sak är helt säker – att konstnärer är vitala för oväntade, alternativa och kritiska perspektiv på AI.
Läs fler texter av Birgitta Rubin och mer om konst på dn.se
