Alva Hedlund: Varför bråkar politikerna om vem som kan ge mig mest i månadspeng?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Jag sitter och slökollar en fotbolls-vm-match på Trädgården. Det är värmebölja. Det kvava går inte att vädra ut. Det känns som att folk egentligen hade velat dansa, men inte riktigt orkar kämpa mot högtrycket som håller dem kvar på träbänkarna. När jag inte längre pallar låtsas att jag hört talas om en enda spelare i det kanadensiska landslaget frågar jag min vän vad han tänker rösta på. Det är uppenbart att vi båda känner oss lätt förlamade även inför denna uppgift.

Men att inte göra det är förstås inget alternativ, det blir vi snabbt eniga om. Vi är trots allt barn av Jan Björklunds läroplan. Gällande är att den som inte röstar, inte heller äger rätt att klaga. En enkel princip, speciellt om man är svensk medborgare och den mest uppenbara risken med att avstå är att förlora legitimitet i en politisk diskussion. För andra kan valresultatet ha mer livsavgörande konsekvenser.

En annan sommarmorgon. Posten dimper ned genom brevinkastet. Mellan ett tjockt och tunt kuvert ligger en blå lapp inkilad. Den är dubbelvikt med text på båda sidor. Jag börjar läsa.

Hej!

Jag vill att fler föräldrar i Malmö ska få stå med blommor i handen, stolthet i hjärtat och se sina barn springa ut på studentens lyckliga dag.

Handstilen är krokig, med en kombination av snirkliga och bulliga bokstäver. Som när ett barn försöker lära sig skrivstil. Jag känner igen greppet från brev från Jehovas vittnen som dykt upp i brevlådan några gånger under mitt liv. Men det här gäller inte just den eviga frälsningen. Inte heller är lappen handskriven. När jag kikar närmre ser jag de små pixelförskjutningarna där bokstäverna lutar.

Jag fortsätter läsa det laserprintade meddelandet.

Mitt namn är Linda Eklund och är Liberalerna Malmös nya förstanamn i kommunvalet. (…) Med liberaler som ansvarat för skolan är det nu fler elever som klarat skolan och går vidare i livet med framtidstro och fler öppna dörrar. Men jag är inte nöjd. Fortfarande lämnar för många barn grundskolan utan de kunskaper de behöver.

Om man bortser från det klumpiga språkbruket, som kontrasterar lite väl hårt mot en självbild som ett kravställande skolparti, är jag benägen att hålla med Eklund i sak.

Det är för många barn som lämnar grundskolan utan de kunskaper de behöver. En av dem heter Gabriella, och är åtta år gammal. En söndagsnatt i våras åkte hon med sin familj bil mellan Forsbacka och Arlanda, efter att ha fått sitt sista utvisningsbeslut till El Salvador. Hennes far, som hade tagit anställning som städare på den lokala skolan, tjänade 4 000 kronor för lite för att nå upp till det nya inkomstkravet. Att hennes mor nådde upp till det spelade ingen roll. Och så var det med den saken.

Men många partier verkar vilja nå kvinnor som mig. Den urbana medelklassen. Den man ska få att föda fler barn

Varför den okända Eklund fått ta över Liberalerna i Malmö nämns inte med ett enda ord. Jag har mina sympatier längre vänsterut än Liberalerna. Men många partier verkar vilja nå kvinnor som mig. Den urbana medelklassen. Den man ska få att föda fler barn. Samma vecka i Almedalen lovar Vänsterpartiet mig en check på 15 000 för att göra det. Kristdemokraterna budar över, med 36 900 kronor, rätt in på premiepensionskontot. Är det här verkligen röd eller för den delen blå politik? Det känns mest som ett bråk om månadspeng.

Några dagar tidigare har jag fått en notis i min digitala brevlåda. Jag ska få 25 kronor från Försäkringskassan för att betala en elräkning jag med råge har råd med ändå. Jag köper en kaffe för pengarna, men får en konstig känsla. Fram till alldeles nyss har det hetat, att vi inte har råd att hjälpa alla. Vad vi har råd med, verkar tätt knutet till opinionsinstitutens grafer över missnöjda väljargrupper.

Jag letar efter en känsla, något slags ursprunglig politisk eld. Känslan som fick mitt fjortonåriga jag att ta en bild när någon hade sprejat ett kvinnotecken utanför strippklubben Wandas i Göteborg

När sommaren står och darrar som mest sitter jag i soffan. Med neddragna persienner häller jag i mig cocktails av vätskeersättning och mate-läsk. Jag letar efter en känsla, något slags ursprunglig politisk eld. Känslan som fick mitt fjortonåriga jag att ta en bild när någon hade sprejat ett kvinnotecken utanför strippklubben Wandas i Göteborg, även om jag aldrig skulle ha vågat göra det själv. Känslan som fick mig att skatta noll på allt på mönstringsformuläret. Jag och min bästa vän skrev debattartiklar om Jemen och Västsahara. Vi var helt övertygade om att vi kunde göra skillnad. Jag har svårt att nå fram till den känslan i dag.

Det blir absurt att – samtidigt som högern erkänner att de förlorar i värderingsfrågor – se vänstern helt sakna tron på att det går att vinna på det sättet. Med övertygelsen om att en bättre värld är möjlig. Jag är beredd att gå till vallokalen, i övrigt helt näck, om jag kan få skyla mitt kön med en valsedel från ett parti som inte vill ge mig en enda krona. Åtminstone inte innan vi har återställt enprocentsmålet i biståndspolitiken.

Har de politiska visionerna stagnerat, i en fantasilös dröm om den eviga medelklassen, reducerad till så kallade plånboksfrågor? Det är förminskande, för att inte säga förnedrande, att det på riktigt inte tycks finnas en enda politisk strateg, kommunikatör, kanslist, lobbyist eller filtdocka i SVT som fattar att jag aldrig skulle överge mina politiska ideal för, säg, 25 procent livslång rabatt på Arvid Nordquist.

Läs tidigare delar i serien Förstagångsväljaren:

Marx Mukaru och Nasir Sarr: Vi lärde oss hur man röstar men fick sällan ordet

Maja Grönroos: Vad hände med oss som skulle ta över världen?