Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Filosofen Ann Heberlein har något magnetiskt över sig: Hon är begåvad, finner alltid orden och har en unik förmåga att förstå sin tid. Ja, faktiskt mer än så. Hon lyckas – bättre än någon annan i det här landet – att hela tiden vara ett med tidsandan.
Förflytta sig.
Eller som Ida Ölmedal, som i dag är kulturchef på Svenska Dagbladet, formulerade det i Expressen redan för tio år sedan: ”Så fort vinden börjar ändra riktning, spänner universitetslektorn ut sitt intellekt som ett segel och följer med, varthän det än må bära.”
Under 2000-talet sicksackade sig Heberlein ledigt fram mellan tidernas politiska trender, visar Ölmedal. Och varje gång hon påbörjade ett nytt politiskt liv gjorde hon det genom att ta avstånd från det gamla.
Som när hon 2014 gick med i det just då mycket trendiga Feministiskt initiativ, och två år senare sögs upp av den invandringskritiska rörelsen som uppstod efter flyktingkrisen. Sedan dess har hon ägnat tio år åt att tala om problemen med invandring – och fördelarna med att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Men nu vänder hon igen. Hon har fått nog av migrationspolitiken, meddelar hon. Och på samma sätt som Tidöhögern omfamnade henne som en sanningssägare från vänster för tio år sedan, tar nu vänstern emot henne som en dissident från högern.
I Flamman berättar hon om varför hon reagerar så starkt på tonårsutvisningarna. Detta var ju inte vad hon röstade för; hon ville bara ha lite ordning och reda! ”Utvisningarna är grundade i känslan att de här ser inte riktigt ut som jag. Så jag tycker inte det är långsökt att säga att detta handlar om etnicitet och etnisk rensning”, säger hon nu (SvD 7/3).
Det är ingen liten anklagelseakt.
På samma sätt som Tidöhögern omfamnade henne som en sanningssägare från vänster för tio år sedan, tar nu vänstern emot henne som en dissident från högern.
Hon ”missbedömde Sverigedemokraterna, men framför allt Moderaterna”. Heberlein trodde att M, som hon arbetade för fram till nyligen, skulle kunna kontrollera Jimmie Åkesson. Hon föll alltså offer för veka moderater och obehagliga sverigedemokrater?
Knappast. Hon var allt annat än den åskådare hon nu beskriver sig som: hon var mitt i den här politiska rörelsen – precis som hon varit mitt i de tidigare. Hon är bara inte intresserad av att ta ansvar för det.
För nu beskriver hon fixeringen vid etnicitet som ”lite äcklig”. Men för bara några år sedan kunde hon häva ur sig saker som att hon under en festival ”chockades” över att människor med hennes utseende ”var i minoritet”. ”Min blonda dotters hår lyste som en fyrbåk bland slöjor och mörka hårsvall”, skrev hon 2018. Det är faktiskt ”skönt att se ut som infödingarna. Inte minst i sitt eget hemland”.
Jag minns det, eftersom det var första gången jag förstod att min hårfärg hade börjat betraktas som ett problem i delar av borgerligheten.
Nu har Heberleins konto på X, där hon skrev detta, raderats.
Att ändra sig när omständigheterna skiftar, eller man själv gör nya prioriteringar, är en självklar process för varje tänkande människa. Men är det verkligen vad som pågår här? Heberleins tvärvändning går snarare ut på att peka på andra och förklara att de har svikit henne. Hon tvår sina händer. Det är inte vidare imponerande.
Däremot är det intressant. För som Ida Ölmedal konstaterade för tio år sedan: Heberlein är ”en vilt fladdrande mätare för vartåt det blåser”.
Så när hon nu förflyttar sig är det ett tecken på att förra veckans presskonferens – där regeringen för första gången tvingades stoppa utvisningar till följd av väljarnas kritik – inte var en engångsföreteelse, utan ett trendbrott.
Kanske räcker det inte längre att svara ”stramare” eller ”hårdare” på precis alla frågor? Kanske ryms faktiskt också de nyanser – och människor – som suddats ut ur debatten de senaste åren?
Heberleins tvärvändning går ut på att peka på andra och förklara att de har svikit henne. Hon tvår sina händer.
Ann Heberlein ändrar sig förstås inte heller på samma sätt som andra vindflöjlar i borgerligheten gjort de senaste åren: de som tagit små, små steg och ordlöst infogat sig i massan. Hon agerar i stället omedelbart när vinden vänder – med ett stort, högljutt kliv; det tog inte mer än några veckor innan hon ansågs vara en auktoritet också i den här nya rollen som försvarare av utvisade ungdomar.
Men när hon nu turnerar olika medier med sin nya politiska persona är det svårt att inte bli glad. För ni förstår väl vad det här betyder?
Nu vänder det.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Tonårsutvisningarna är ingenting mot det som väntar efter valet
DN:s ledarredaktion: Klarar världsekonomin fyra veckors krig till?
