Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Natochefen Mark Rutte har inget att säga om att Donald Trump pratat om att utplåna hela civilisationen i Iran. Däremot vill han gärna understryka att han står bakom presidentens insatser, förklarar han för CNN.
Undfallenheten börjar göra det svårt att skilja generalsekreteraren från andra Trump-supportrar.
Och visst känns proceduren bekant? Inte bara för att Ruttes förnedrande inställsamhet blivit vardag, utan för att han är en representant för en ny politikertyp – en ny sorts högerman av 2020-talssnitt. Och frågan är om någon annan ledare i dag liknar Mark Rutte mer än vår egen statsminister?
De är båda verserade högermän i sina bästa år, syns i välskräddade kostymer och lediga leenden, till synes oberörda av de speciella förutsättningar under vilka de arbetar: Att de är utpressade av en kompanjon. Rutte kallar Trump för ”daddy”, medan Kristersson nöjer sig med ”Jimmie”.
Rutte kallar Trump för ”daddy”, medan Kristersson nöjer sig med ”Jimmie”.
Och om det är något de kan så är det att visa hur oberörda de är av att vara i de här männens våld.
Ja, faktum är att det var den egenskapen som gjorde att de fick sina jobb från första början. Mark Rutte beskrevs som en Trumpviskare – någon som kunde hålla Trump i schack genom att göra honom på gott humör. Och Ulf Kristersson skulle med sitt belevade sätt uppfostra Sverigedemokraterna, det var moderater övertygade om när Tidöprojektet påbörjades.
Så blev det inte. För visst har Rutte fjäskat – men det har inte resulterat i någon som helst kontroll. Tvärtom: När USA nu ger sig in i den ungerska valrörelsen är det värt att minnas vad Trump sade förra året om att lägga sig i europeiska val: ”Nato kallar mig daddy. Jag menar, jag har mycket att säga till om.”
Mark Ruttes uttalanden har gett mobbaren intrycket att Europa frivilligt kommer att ställa upp i rollen som offer. Han har med sin underdånighet gjort oss alla mer utsatta.
På samma sätt har Ulf Kristersson varit skicklig på att bibehålla den goda stämningen i Tidölaget – genom att hela tiden räcka över mer makt till Åkesson. Statsministerns senaste besked är att det av ”ganska självklara skäl” är SD som ska få makten över migrationspolitiken efter valet.
För några komplikationer och konflikter, sådant som kan förstöra stämningen, vill inte den smidige Kristersson veta av.
Har SD-ledamöter nominerat Donald Trump till Nobels fredspris – igen? Inga problem! Har Jimmie Åkesson applåderat JD Vances tal där han angriper Europa? Titta bort, tack! Trollfabriker efter rysk modell? Äsch då!
Inte ens när Trump och Putin nu gör gemensam sak i Ungern för att väljarna inte ska stoppa den auktoritära ledaren vågar man tala om att detta alltså under lång tid varit SD:s uttalade förebild.
När Jimmie Åkesson pekar ut myndigheter och experter som politiska motståndare säger de inte längre emot – de följer efter.
Förflyttningarna den här mandatperioden har varit enorma. Och det handlar inte bara om SD:s växande makt. Det handlar om anpassning.
När Jimmie Åkesson pekar ut myndigheter och experter som politiska motståndare säger de inte längre emot – de följer efter.
Ebba Busch avfärdar experterna i Klimatpolitiska rådet som ”vilken politisk debattör som helst”. Och i Moderaterna likställer man hånfullt jurister i Lagrådet med en ”storögd kriminologistudent”.
Experter görs till fiender.
Och de är inte de enda: När en SVT-journalist den här veckan ställde frågor till Ebba Busch avfärdade hon intervjun som ”otroligt politiskt färgad” – och gjorde hela Tidösfären alldeles lyrisk över hur hon ägde journalisten.
Ja, det är faktiskt på väg att bli en huvudsysselsättning inom den nya högern: ”Bevakningen” av public service som de ägnar sig åt i sina kanaler kan bara beskrivas som manisk.
Och lika fientlig som Tidöhögern numera är mot etablerade medier, lika vänlig är den mot nätsfären kopplad till nyhögern: Både ministrar och andra representanter myser mer än gärna i SD-knutna kanaler – som avslöjats som en del av trollfabrikernas verksamhet.
Men Ulf Kristersson är uppenbarligen säker på vad han gör. Att regeringen kan röra sig i de här markerna under kontrollerade former. Och kanske är också just den självbilden det som allra mest definierar den nya sortens högerman?
Att de vägrar erkänna det uppenbara: De har förlorat kontrollen.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Nyss var min hårfärg ett problem för Ann Heberlein – nu skyller hon ifrån sig
