Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I tv-serien ”Game of thrones” pratas det med fasa om the mad king, den vansinnige kungen; han som regerade långt innan berättelsen tar sin början. Det är inte helt klart exakt vad som hände under hans styre, bara att det var hemskt.
Jag har alltid tänkt att det är detta president Donald Trump är. En mad king.
Han uppvisar alla de klassiska tecknen hos en aspirerande diktator, förstås: Han koncentrerar makten kring sig själv, försvagar statsapparaten, har format om migrationspolisen ICE till en privatarmé som terroriserar civila. Han är skrävlig, omger sig med guld och skrytbyggen, hotar alla som kan tänkas trotsa honom, straffar dem som öppet vågar.
Och han är nyckfull – även detta ett klassiskt sätt för despoter att ingjuta skräck i människor. Nyckfullhet liknar irrationalitet, ja, dåraktighet, men det finns en gräns då de inte bara tangerar varandra utan då allt stjälper över i rent och skärt vansinne. Som det gjort hos Donald Trump.
Det är uppenbart att han inte har någon plan. Han säger det som faller honom in i stunden, obekymrad inte bara om sanning och lögn utan också av själva verkligheten.
Han säger det som faller honom in i stunden, obekymrad inte bara om sanning och lögn utan också av själva verkligheten.
Ena stunden lovar han att USA aldrig mer ska dras in i något krig, i nästa anfaller han tillsammans med Israel plötsligt Iran – som svarar med att stänga Hormuzsundet och lamslå världshandeln.
På detta följer dagar av hot och förolämpningar i versaler från Donald Trumps socialamediekonto, och så till sist: ”En hel civilisation kommer att dö i natt, för att aldrig mer återuppstå” (DN 7/4). Efter förhandlingar med Iran spår han dagen därpå i stället en ”ny guldålder för Mellanöstern” (DN 8/4).
Nu vänder sig allt fler av hans vänner emot honom.
”Det här är ren ondska och galenskap”, säger hans tidigare nära allierade, högerradikalen Marjorie Taylor Greene. Tv-profilen Tucker Carlson tycker att det hela ”är vansinnigt”, poddaren Joe Rogan uttrycker bestörtning.
Och hur känns det för alla som hyllat honom som en smart affärsman, som en stor statsman? För dem som gormat om att han förtjänar Nobels fredspris. För fotbollsförbundet Fifa, som lismande instiftade ett eget fredspris till hans ära.
Det är lätt att raljera över påhejarna, men jag tror att det är att underskatta dem. De flesta såg förmodligen – precis som vi andra – exakt vem Donald Trump var. Det var bara det att de var trötta på boring kings, på samma gamla vanliga. På demokratins lunk. De ville ha spänning, en mad king.
En del trodde sig även kunna tjäna på det, och några hade rätt.
De vacklar nu, men bara för att de känner hur världen luckras upp, och vansinnets konsekvenser börjar krypa obehagligt nära dem själva.
Läs mer:
Lisa Magnusson: SL kastade ut trubaduren – trots att ingen klagat
DN:s ledarredaktion: Trump backar igen – men något enormt har ändå gått förlorat
