Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Lisa Magnusson gillar inte p-piller (DN 13/11). Det är helt rimligt, ingen har sagt att p-piller är ett mirakelmedel. Tvärtom skrev jag ordagrant (DN 10/11) att olika personer reagerar olika, att biverkningar varierar, att hormonella metoder inte passar alla och att det är den egna livssituationen som avgör hur man värderar risker mot nytta.
Magnusson hänvisar till en studie om hur p-piller påverkar livskvaliteten. Studien har visserligen några viktiga poänger, men Magnusson verkar inte ha läst den ordentligt. I sammanfattningen beskrivs nämligen hur urvalet av deltagare är kraftigt selekterat, av etiska skäl.
Att inkludera personer för vilka en graviditet vore katastrofal vore oetiskt i en placebokontrollerad studie, eftersom man då medvetet utsätter dem för en ökad risk att bli gravida. En av drygt hundra personer i placebogruppen blev också gravid, trots att de hade fri tillgång till kondomer. Studien gällde dessutom bara ett sorts p-piller i en dos, och forskarna säger att resultaten inte kan generaliseras till att gälla andra hormonella preventivmetoder.
Att journalister inte kan fördjupa sig i medicinska detaljer är förståeligt. Men de bör inte använda en vetenskaplig studie som retoriskt slagträ utan att förstå att den riskerar att bidra till samma medicinska desinformation som redan aktivt underminerar förtroendet för vaccin, förlossningsvård och reproduktiv hälsa.
För alltför många, i Sverige såväl som i andra länder, är en oönskad graviditet inte en siffra i en livskvalitetsskala, utan ett existentiellt hot
Det mest bedrövande med den nygamla offensiven mot p-piller är hur fullständigt den lyckas förskjuta hela diskussionen från kvinnors reproduktiva rättigheter. Argumentationen drivs av samma kognitiva distans som genomsyrar en bredare, religiöst färgad motrörelse mot såväl evidensbaserad vård som vetenskap i stort.
Jag tänker på ett samtal mellan Simone de Beauvoir och Simone Weil, som de Beauvoir beskriver i sina memoarer. Hon mindes inte hur samtalet började, men hon mindes slutet. Hon hade talat entusiastiskt om existentiell frihet och livets mening. Weil såg på henne och sade kort: Det märks att du aldrig har gått hungrig.
Magnusson undrar hur p-piller kan bidra till kvinnors självbestämmande och verkar mena att man i stället, helt enkelt, bör se till att ens partner använder kondom. Det är förstås inte så enkelt.
Att utgå från att ens egen trygga medelklassrelation är normen för alla kvinnor visar på en märklig närsynthet. Magnusson verkar över huvud taget inte kunna föreställa sig hur det är att leva i utsatthet eller under hot om sexuellt våld. För alltför många, i Sverige såväl som i andra länder, är en oönskad graviditet inte en siffra i en livskvalitetsskala, utan ett existentiellt hot. Om det är några berättelser som inte får höras i sammanhanget så är det just dem.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Hur kan p-piller vara en ”feministisk frigörelse”, när allt bygger på att kvinnor lider i det tysta?
Anna Grönlund: Jag har aldrig mått så bra som när jag åt p-piller
