Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag vet: Man ska inte kolla på telefonen medan man cyklar. Jag gjorde fel, det gjorde jag.
Jag cyklade längs Tempelhofer Feld och kollade en grej på telefonen. Min hoj vinglade litet. Omedelbart pinglade en klocka till bakom mig och jag girade artigt åt sidan. Höjde blicken och log ursäktande. Förlåt, klantigt av mig.
Den andra cyklisten svarade med att himla med ögonen.
Då for fan i mig. Jag cyklade ikapp henne och utropade:
– Varför måste ni berlinare alltid vara så sura? Jag log mot dig, du hade kunnat le tillbaka. I stället gör du som alla andra: Skäller!
(Berlinare, i motsats till övriga tyskar, säger oftast du till varandra.)
Cyklisten var så förvånad att hon inte visste vad hon skulle säga. Hon hade ju bara gjort som hon brukade, nämligen uppfostrat sina medmänniskor. Varför besvara en vänligt ursäktande gest med något annat än att trycka till vederbörande?
En devis som många berlinare följer. Det driver mig till vansinne, och cyklisten ifråga trodde antagligen att jag var just det: vansinnig. Mig gjorde det inget alls. Kanske jag skrämde henne lite, tänkte jag triumferande medan jag cyklade vidare mot en intervju i Neukölln. Kanske hon ler tillbaka nästa gång för att hon inte vågar annat!
Några dagar senare ringde telefonen. Det var fredag kväll, och vi skulle precis börja fira helg och äta middag.
– Det här är Berliner Sparkasse. Har ni tappat bort ert bankkort?
Jag spände ögonen i sextonåringen. Mycket riktigt. Hennes bankkort (i mitt namn) fanns inte i väskan.
Banken meddelade att kortet, nu tillfälligt spärrat, hade hittats av en privatperson. Jag ringde numret och den trevlige Herr Maher i andra ändan sade att vi kunde komma och hämta kortet samma kväll.
Tonåringen och jag satte oss på cyklarna och trampade iväg mot Wilmersdorf. Jag frågade henne hur många gånger jag hade sagt att hon inte ska ha kortet löst i väskan, vi var båda överens om att jag har sagt det ungefär hundratusen gånger. Hon kommer aldrig ihåg vad jag säger till henne. Jag undrade vad hon tänker göra när hennes mamma spärras in på dårhus. Hon konstaterade att jag har varit borta på reportageresor sedan hon föddes.
Efter 35 minuter var vi framme i Wilmersdorf, där den snälle Herr Maher väntade med kortet. Vi bytte några ord. Han var palestinier, född som flykting i Libanon och hade bott i Berlin i trettio år. Några pengar ville han inte ha. Det enda han gick med på att ta emot som hittelön var en ask Fazers chokladkonfekt.
Vi cyklade hem. Jag var blidkad, tack vare Herr Maher.
– Jag måste sluta skälla på Berlin. Man glömmer så lätt att världen är full av hyggliga människor, sade jag vist till tonåringen.
Jag har uppfostrat ett barn som skulle tappa bort sitt huvud om det inte satt fast på hennes axlar
Frid rådde ända till söndagen, då vi skulle till Judiska museet och det visade det sig att hon hade tappat bort sitt Schülerausweis. Ett livsviktigt dokument för berlinska skolbarn, eftersom de inte kan använda sitt kostnadsfria resekort i tunnelbanan utan att bevisa att de är skolelever.
– Vad har jag sagt om att ha kort… började jag och sedan avbröt jag mig själv, eftersom vi båda visste vad som stod på repertoaren. Vår familj upprepar sig själv som en perpetuum mobile.
Vi cyklade till museet under dov tystnad. Vad har jag gjort för fel? tänkte jag. Jag har uppfostrat ett barn som skulle tappa bort sitt huvud om det inte satt fast på hennes axlar.
Sedan tänkte jag: Vår adress står på kortet. Kanske någon ordentlig person har hittat det på vår gata och lagt det i postlådan?
Önsketänkande, bannade jag mig själv.
När vi kom hem öppnade jag postlådan. Där låg kortet.
– Du ser, sade tonåringen. Berlin är fullt av hyggliga människor.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén