”Är du minsta utanför den gröna zonen så sitter du i väggen”

Syskonen Tove och Svante Kohala gör sig redo för sitt andra OS. Vid två tillfällen har de fått möjlighet att testa den nybyggda rodelbanan i Cortina. Svante beskriver de första kurvorna som ”jättelätt, jättesvår, okej, jättesvår igen”.

Den knepiga kurva två är platt i början, och sen kommer all svängning i slutet.

– Kurvan vill egentligen bara slänga upp dig i taket och sen köra in dig i högerväggen. Du måste skapa tryck där det inte finns tryck, förklarar han och sedan tar Hans Kohala, pappa tillika förbundskapten, över:

– Fönstret där man kan åka, i den gröna zonen, i en sån kurva är extremt litet. Det minsta utanför den gröna korridoren i kurvan så sitter du i väggen.

Kurva fyra är liknande, säger Svante, men snabbare och med ett hopp i början som man inte ska köra på.

– Sen är det platt, platt, platt och sen kommer det jättemycket tryck och sen slutar kurvan helt. Så man har åkt upp i banan, och fortsätter upp och sen bara faller man.

Tove berättar att de, under säsongens första tävling, såg hur flera av världens bästa åkare aldrig lyckades bemästra de första kurvorna.

– Men jag tyckte att vi löste det ganska bra. Vi klarade väl 95 procent av åken i alla fall. Men andra kommer att åka till OS och veta ”nu har jag ett stort problem att lösa”.

Allt handlar om tajmning i rodel. Träffar du inte rätt in i en kurva kan det lätt bli en flygtur. Och det kan hända de bästa, för ju mer du tänjer på gränserna desto mer minskar felmarginalerna.

– Jag kraschade i en världscup i Salt Lake, och jag var blå från axeln ner till foten, berättar Tove.

De fem g-krafterna i kurvorna känns. På vissa banor når åkarna till och med 6–7G.

– ”Bam!”, som att någon slår en i huvudet. Det blir så mycket kraft på en gång så man tappar huvudet i isen och släpar det tills trycket släpper när man kommer ut ur kurvan, säger hon och hennes bror fyller i:

– Och då kan det vara att man inte pallar att hålla upp fötterna längre. Och då försvinner styrningen och då ligger man där som en pannkaka.

Svante beskriver en målbild, att det ska kännas som att de mjukt dansar ner för banan.

Hans säger att det handlar om att hitta den naturliga fallinjen, att inte bryta mot naturlagarna … men att det är lättare sagt än gjort. Syskonen letar fortfarande efter det perfekta åket.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Deras tränare brukar likna rodel vid biljard. Där får en studs i en vall konsekvenser för bollens fortsatta bana. I deras sport handlar det om centimeterprecision – i 120 kilometer i timmen.

– Kör du in i väggen lite för tidigt blir du sedan … helt plötsligt … jättesen. När det är kaos är varje kurva ”nej nej nej”. När man börjar med ett problem kommer den här biljardbollen studsa lite fel hela vägen ner, berättar Svante om vad som kan sluta med en krasch.

Riktiga duktiga åkare, påtalar Hans, klarar att reparera en miss och komma tillbaka på linjen. Men ibland går det inte och då blir hela åket en släcka bränder-historia: ”Det brukar göra ont.”

Att styra kälken är en fråga om finlir. Kroppen ska alltid ligga centrerad i centrumlinjen på kälken. Bara nybörjare flyttar kroppen, säger Hans. Vad åkarna däremot gör är att flytta kroppsvikten. Vill de svänga vänster trycker de ner högerbenet snett mot hornet på meden. Eller så drar de lite i vänster handtag. Eller trycker till med axeln. Eller alla tre punkter på samma gång.

– Men det går jättefort att göra en katastrof, konstaterar Svante.

– Det är kul att åka fort och ha kontroll. Det är inte kul att åka fort och inte ha kontroll, säger Tove.

Någon typ A-modell för hur en perfekt rodelåkare ser ut finns inte, säger de. Under Hans Kohalas aktiva tid fanns riktigt stora åkare, men det som de vann genom sin vikt förlorade de i aerodynamik. I dag kan därför små åkare, med rätt känsla och som är bra på andra viktiga parametrar – som att läsa isar och ställa in vinklar och vasshet på stålmedarna, vara minst lika snabba.

Enligt regelboken får åkarna med en viktväst addera kilon upp till en basvikt, för damer 75 kilo och för herrar 90 kilo.

– Men du måste också kunna hantera din vikt. Extra tyngd på banan är en fördel men om du inte klarar att flytta dig i början, då är det som att starta en bil på treans växel, det kommer inte att gå fort, säger syskonens fystränare Eric Bauroth.

Han säger att en stor utmaning för åkarna är att navigera mellan att använda sin styrka och att vara avslappnad.

– De ska vara spända i nacken för att inte tappa huvudet, och de ska vara spända i fötterna för aerodynamikens skull men eftersom det krävs känsliga rörelser förstörs hela åket om de i övrigt är för spända.

Läs mer:

De jagar tusendelar i rodel – i Stockholms skärgård