Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Liberalernas ledare har levt ett blåsigt liv den senaste veckan, hon har fått alla sina gamla uttalanden om SD stoppade i halsen och svarat med väl inrepeterade talepunkter. Hennes svar på alla frågor är ”Sverigelöftet”, pappret där hon och Jimmie Åkesson kommer överens om att de kan sitta i samma regering.
De bägge partiledarna beskriver uppgörelsen på helt olika sätt – enligt Mohamsson är det ett ”liberalt manifest”, enligt Åkesson består det av sånt Sverigedemokraterna redan varit överens med Tidöregeringen om.
Skillnaden beror inte på att de är dåligt synkade, det är en del av poängen med dokumentet. Bägge vill inför sina egna partivänner kunna hävda att de vunnit en seger.
Men den grundläggande svagheten i avtalet är inte innehållet, utan att det så lätt kan viftas bort. Ett avtal mellan SD och L binder inte någon vid något. Det är – som KD-ledaren Ebba Busch varit ofin nog att påpeka – ”inte vatten värt”. Den verkliga förhandlingen vidtar om högersidan vinner valet.
Avtalets värde ligger inte i innehållet utan i spelet. Åkesson får godkänt för att sitta i regering och Mohamsson välter undan ett hinder för att få moderata stödröster.
Bekymret för Mohamsson är att det blivit alltmer oklart för väljarna vad som egentligen är liberal politik
De som försvarar Simona Mohamssons vändning menar att den ger Liberalerna större genomslag för sin politik. När regeringsfrågan är avförd från bordet kan partiet koncentrera sig på att slåss för liberala sakfrågor i stället för att älta vilken knapp de ska trycka på i nästa statsministeromröstning.
Bekymret för Mohamsson är att det blivit alltmer oklart för väljarna vad som egentligen är liberal politik. Partiet har kompromissat så mycket i Tidösamarbetet att det är svårt att skönja den liberala särarten.
Politik handlar i hög grad om ord. För den som ska motivera ett samarbete med sin påstått ideologiska fiende blir orden extra viktiga.
Liberalerna är angelägna att beskriva Tidöregeringen som ”en liberal, borgerlig regering”. En formel både Mohamsson och hennes företrädare Johan Pehrson ständigt återkommit till. Den har varit avgörande i försöken att sälja in samarbetet med Sverigedemokraterna inför liberala väljare.
Därför är symboliken tung när Simona Mohamsson nu säger till DN att en regering med liberaler och sverigedemokrater är ”en blågul regering”. Steget är inte långt till ”Sverigevänlig regering”.
Inför förra valet hävdade en del liberala debattörer att Sverigedemokraterna är på väg att utvecklas till ett normalt borgerligt parti. Och att liberalers uppgift var att påskynda den utvecklingen genom att samarbeta med Jimmie Åkesson.
Sverigedemokraternas radikalitet och styrka sades bero på att de slapp ta ansvar för sin politik. Fick Åkesson bara makt skulle SD-sufflén snart sjunka ihop.
Liberalerna har nu provat den metoden i fyra år. Hittills är resultatet – mätt i väljarstöd – mer nedslående för Liberalerna än för Sverigedemokraterna.
Läs mer av Tomas Ramberg här, och fler av DN:s partiledarintervjuer här.
