Jag tänker, alltså finns jag. Filosofen René Descartes berömda ord är kända för de flesta, även bland dem som aldrig läst en rad filosofi. De återfinns i boken ”Meditationer över den första filosofin” från 1641. Givetvis finns de även som kylskåpsmagnet. Själv hörde jag dem första gången som femtonåring, av en klasskamrat klädd i svart som högtidligt läste upp dem ur sin likaledes svarta anteckningsbok. Jag var djupt imponerad.
Varför fångar dessa ord oss så, oavsett deras ursprungliga sammanhang? Kanske för att de får oss att stanna upp och ta in det märkliga med att existera, att finnas till i just denna stund av universums svindlande tidsräcka, på samma vis som några rader poesi kan göra.
Men Descartes ord tycks också göra något annat med oss. Genom att koppla existensen till vår förmåga att tänka lyfter han fram tänkandet som det unikt mänskliga, han får oss att reflektera över det underverk som det mänskliga tänkandet utgör. Vi tänker, alltså är vi.
Han hade inte fel. Det är vårt tänkande, och dess koppling till språket, som möjliggjort den unika värld som är människans; en värld av samarbete och problemlösning, komplexa samhällen byggda på lagar såväl som kreativitetens alla uttryck – litteraturen, musiken, arkitekturen, konsten och vetenskapen.
När Descartes skulle ta itu med själens natur var det också just tänkandet han lyfte fram. Han hade en mekanistisk syn på djuren, ansåg dem inte vara mycket mer än själlösa maskiner. Argumentet för det, enligt Descartes, är just att djuren saknar ett mänskligt språk. Vad som kännetecknar detta är dess produktivitet – att vårt språk tillåter oss att med ett ändligt antal ljud och tecken uttrycka ett oändligt antal tankar, ständigt nya. Endast en själ kan ha förmågor av detta slag, resonerade Descartes.
Nu är det inte bara vi som tänker längre, tycks det. Den som haft det minsta lilla att göra med de nya AI-redskapen har svårt att beskriva det som pågår i dessa maskiner som något annat än tänkande. De är inte papegojor, de upprepar inte givna fraser, utan deras språkanvändning kännetecknas just av produktivitet – av ständigt nya idéer och resonemang.
Det är visserligen en komplicerad, filosofisk fråga huruvida AI-redskapen verkligen tänker. Delvis är det en fråga om definitioner. Matematikern Alan Turing föreslog ett berömt test för att avgöra om någon tänker eller inte. Låt en person konversera med två aktörer dolda bakom en skärm, en människa och en maskin. Om personen inte kan avgöra vilken som är vilken, om efter en lång konversation de dolda aktörerna ter sig likvärdiga för henne vad gäller förmågan att resonera och kommunicera, tänker de båda.
Utgår man från Turingtestet så råder det knappast någon tvekan: AI-redskapen tänker. Även om det fortfarande finns knep att skilja det ena från det andra, till exempel tenderar en chattbot att vara mer välformulerad, så kommer sådana trick snabbt bli förlegade. Numera kan exempelvis studenter använda redskap som hjälper dem att introducera slarv och misstag av det slag vi människor brukar göra, så att risken att lärarna upptäcker det hela minimeras.
Vän av ordning invänder att det väl ändå inte duger att bara utgå från rent beteendemässiga kriterier av Turings slag. Det mänskliga tänkandet är något annat, det har en inre dimension som helt tappas bort, en upplevelse av att vara där, som ett subjekt, i strömmen av tankar. AI-redskapens ”tänkande” bygger på statistiska språkmodeller, som spottar ur sig resonemang med hjälp av mekanismer som inte har den minsta likhet med det mänskliga tänkandet.
Så är det kanske. Även om vi egentligen inte vet så mycket om det mänskliga tänkandets underliggande mekanismer (kanske är de just statistiska?) så finns det skäl att tro att det subjektiva perspektivet helt saknas. Men det är av mindre betydelse när det gäller AI-redskapens roll i våra liv. Kanske tänker inte dessa maskiner, inte på riktigt, men de har förmågor som tidigare enbart människor haft: de kan argumentera, resonera, analysera, upptäcka mönster i stora datamängder, föreslå nya hypoteser, sammanfatta texter så väl som skriva dem, skapa musik och konst. Och de kan föra en dialog med oss där vi förförs och blir förälskade. Om de verkligen tänker eller inte verkar inte spela så stor roll i sammanhanget.
Forskare kallar det för kognitiv kapitulation.
I stället ställs vi inför en fråga av ett helt nytt slag: Tänker vi? Det är inte en fråga som skulle ha fallit Descartes in. Hans berömda ord är slutsatsen av ett långt och komplicerat resonemang. Han gjorde det som brukar sägas känneteckna en skriftbaserad kultur: han drog sig undan i sin ensamhet, satte sig framför brasan och tänkte, länge och på djupet.
Descartes hade bestämt sig för att ta reda på hur det var ställt med den mänskliga kunskapen. Vad kan vi egentligen veta? För att besvara frågan ägnar han sig åt en sorts metodiskt tvivel. Han kommer fram till att det mesta kan betvivlas, till och med att det existerar en yttervärld. Det har ju hänt, funderar han, att han haft de mest livfulla drömmar, bara för att sedan vakna upp och inse att alltihop var en dröm. Till slut når han en punkt han inte kan betvivla: att han tänker. Tvivlar han så tänker han ju! Detta får sedan utgöra den säkra grund han sökt för all annan kunskap.
Hade Descartes haft tillgång till en mobiltelefon hade han inte kommit så långt i sina tankar. Studier visar att den tid då vi förmår vara uppmärksamma reducerats till en tredjedel bara under de senaste tjugo åren. Och hade Descartes haft ett AI-redskap i sin hand skulle de många timmarna framför brasan kunnat användas till något annat. Det skulle räcka med att han bad AI reda ut vad man kan tvivla på och vad man kan säkert veta. Något tänkande att tala om skulle inte äga rum.
Nu är detta en smula överdrivet förstås – det här är ju trots allt en text skriven av en människa och vi tenderar att överdriva – men det finns en underliggande, mer allvarlig, fråga här. Vad händer med det mänskliga tänkandet när vi låter maskinerna lösa våra kognitiva utmaningar?
Egentligen är det inte en fråga utan flera. Det är till att börja med viktigt att skilja på det korta perspektivet och det långa. Gör jag en hemuppgift med hjälp av AI riskerar min förståelse att bli ytlig. Men vad händer om jag gör det ofta? Om jag regelbundet lägger ut mitt lärande på AI-redskapen, skippar att läsa, skriva och analysera själv?
Forskningen är ännu i sin linda här. Vi vet inte så mycket om långsiktigheten eftersom alltför lite tid förflutit sedan AI slog igenom på allvar och det är svårt att göra riktiga experiment med kontrollgrupper som inte använder AI. Däremot vet vi en del från tidigare forskning om vad som händer när vi regelbundet lägger ut tänkandet på externa redskap, så kallad kognitiv avlastning.
I vår bok ”Varför lära?” (Natur och kultur, 2026) redogör min medförfattare Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, för sin och andras forskning i ämnet. Evidensen är tydlig: använder man inte hjärnan för krävande uppgifter, som inlärning, tappar man den intellektuella kapaciteten, precis som man tappar muskelkapacitet om man aldrig tränar fysiskt. Det finns även en klar koppling mellan utbildning och intelligens: för varje extra år i skolan ökar IQ med två poäng.
Ändå är risken stor att vi nu lastar över delar av vår kognition på AI. Frestelsen finns där – vi är naturligt lata och intellektuella utmaningar kräver ansträngning, liksom fysiska utmaningar. Finns det en genväg tar vi gärna den. Särskilt i en situation när man är under tidspress, på jobbet eller i sin utbildning. Studenter vittnar om att det frenetiska arbetet med en hemuppgift timmarna före deadline är som bortblåst – även den som skjutit på uppgiften till fem i tolv klarar biffen med hjälp av AI.
Men det spelar förstås roll hur man använder dessa redskap. Låter jag en AI analysera en text jag inte läst är det inte mer sannolikt att jag lär mig så mycket än om jag ber min man att göra detsamma åt mig. Forskare kallar det för kognitiv kapitulation. Däremot finns en rad saker som man med fördel kan använda AI till: bolla idéer, bedöma en analys man gjort (efter att själv ha läst texten), hitta nya frågeställningar och perspektiv och leta efter relevanta källor. Med mera.
Ett intressant fenomen som forskarna studerat är så kallad ”false mastery”, ett slags illusion av att man lärt sig något. När man använder AI-redskapen alltför mycket för att utföra en specifik uppgift, till exempel programmera eller analysera data, kan det kännas som om man behärskar det hela även om det i själva verket handlar om att man tar sig fram på kryckor. Av lätt insedda skäl kan det sluta illa om man är övertygad att man behärskar något när man inte gör det.
Ett intressant fenomen som forskarna studerat är så kallad ’false mastery’, ett slags illusion av att man lärt sig något.
Kanske bör vi också tala om en annan illusion: illusionen av tänkande. Att tänka, på djupet, är inte bara att låta ord och bilder flimra förbi i det inre, utan något vi gör – en mental aktivitet. Det handlar om att avsiktligt rikta den inre blicken mot ett ämne för att erhålla en djupare förståelse. När vi tappar förmågan att vara uppmärksamma, när vi tar genvägar med hjälp av AI, kan det kännas som om vi tänker även om vi inte gör det.
Här finns en koppling just till skriftspråket och läsningen, enligt neuroforskare. De har betonat djupläsningens effekter på de neurala nätverken och hur den ökar komplexiteten och nyansen i vad vi är kapabla att förstå. När man letar fram en text på nätet numera får man raskt ett glatt meddelande från AI-guiden att detta ser ut att vara en förfärligt lång text, ska jag sammanfatta den åt dig? Det är inte något man bör göra till en vana.
Något liknande gäller för skrivandeprocessen. Om det går för snabbt mellan vaga idéer till färdig text, om vi inte får kämpa med att formulera vad vi är ute efter, med att reda ut ett krokigt resonemang och undvika blindskären, blir resultatet en text utan tankar. Ut flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke aldrig hjärnan når (för att parafrasera Shakespeare).
Möjligen tänker vi, möjligen existerar vi. Det blir nog ingen kylskåpsmagnet av det.
Läs fler texter om artificiell intelligens i DN
