Det är flera utmaningar som uppstått i textilindustrins kölvatten. Det märks, inte minst här, i den stora hallen i Malmö hamn där det byggts upp ett lager på runt 1 100 ton textilier – som ingen vet vad man ska göra av.
– Om du tänker på vad varje plagg representerar i form av produktionskostnader, vattenåtgång, kemikalier och alla transporter. Att sen bara elda upp det skulle vara ett fruktansvärt slöseri, säger Anna Vilén, kommunikationschef på Sysav, Sydskånes avfallsaktiebolag.
Merparten av lagret består av kläder som samlats in och först skickats till manuella klädsorteringsanläggningar i Litauen. Där har de kläder som är ”fit för second handmarknaden” sorterats ut. Det som blir över räknas som avfall som sedan skickas tillbaka till Malmö för att trattas in i maskinen Siptex, som i sin tur sorterar textilierna utifrån olika fibersammansättning och packar materialet hårt i stora balar.
Tanken har hela tiden varit att de här textilierna skulle återvinnas. Men nu står maskinen för det mesta still och ingenting görs av lagret som fyllts på under flera år.
Hur har det blivit så här?
Anna Vilén tar det hela från början: Siptex initerades genom ett stort forskningsprojekt, där man undersökte hur man bäst skulle hantera och ta vara på postkonsumentstextilier som annars bara skulle riskera att förbrännas.
– Hur kan vi ta det och förvandla det till en råvara som kan återvinnas? Materialåtervinna alltså, inte använda igen, utan göra till ny textilfiber. Det finns nämligen teknik för det när det gäller bomull, säger hon.
En pilotanläggning byggdes för att testa om det kunde fungera.
– Och det funkade! Då blev det världens första anläggning i sitt slag, jag tror ännu inte att det har byggts en liknande i samma skala. Väldigt tufft, ett skrytbygge för Sverige faktiskt, Siptex har fått mycket internationell uppmärksamhet, säger Anna Vilén.
Två faktorer var avgörande för att investeringen i maskinen skulle var säker: Ständig tillgång till råvara och ett samarbete med ett företag som skulle köpa råvaran och återvinna den.
– Vår huvudsakliga avsättningskund var ett företag som hette Renewcell. Produkten från oss skulle åka upp till Sundsvall där de i sin tur byggde världens största bomullsåtervinningsanläggning.
Ett gammalt pappersbruk skulle ställas om, där man på kemisk väg skulle ta fram en textilråvara gjord av återvunnen bomull och andra cellulosabaserade textilier.
– Det var ett väldigt intressant företag baserat på KTH-forskning. H&M investerade mycket pengar i det.
När Siptex invigdes 2020 skulle man slå på stort, i stället blev det pandemi.
– Det blev en riktigt hård smäll för hela industrin. När branschen gick på knäna blev många av hållbarhetsfrågorna också nedprioriterade.
Renewcell gick i konkurs i februari 2024.
– Det blev en jätteskräll i hela textilåtervinningsvärlden då och nu står vi här. Vi har problem med avsättningen, Siptex står i princip still och vi har ett jättelager med stora textilklossar.
Maskinen råkar vara igång för tillfället. Ibland är den det, för att sortera verksamhetsavfall, arbetskläder med särskilda loggor som inte borde komma ut på marknaden eller ”livsfarliga bebismössor där något har blivit fel med knytningen under produktion.”
Dammet yr från textilierna.
– De här massorna kan lätt väcka miljöaktivisten i en, säger Anna Vilén.
Känns det som ett nederlag detta, att maskinen mest står still?
– Ja, det är klart att det gör. När Renewcell gick i konkurs så var det inte bara vi som blev ledsna, luften gick ur hela branschen.
1 100 ton textilier. Det står datum på balarna, vissa har stått här sen 2023.
Så vad väntar ni på nu?
– Att vi ska hitta kunder till råvaran. Det är en storskalig anläggning, vi har ett storskaligt problem med väldiga volymer och vi behöver också en storskalig avsättning för det.
Vad kostar det att låta maskinen stå still, per dag?
– Det kan jag inte svara på.
Varför?
– Det är affärskritisk information.
