Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Varje fotbollsmästerskap rullas samma skräckscenario upp i skallen: att jag byter kropp och förvandlas till någon av spelarna på planen.
Det sker från en sekund till en annan. Från att ha petat näsan i tv-soffan är jag plötsligt högerback ditten eller mittfältare datten. Läktardånet trycker som en kåpa över skallen, och runt omkring mig tjurrusar tvåmetersbjässar med mord i blick.
Haja den hjälplösheten.
Jag kan inte direkt börja signalera till tränaren för ett snabbt byte. Det är för bråttom. När som helst kan någon medspelare slå en passning åt mitt håll, och då är det kört. Jag kommer att passa rakt i gapet på en kontringssugen motståndare. Och hur ska jag kunna förklara mitt hjärnsläpp efteråt? ”Ni förstår, jag är en svensk medelåldring som blir andfådd av minigolf. Av någon anledning förflyttades min själ till högerback dittens kropp. Jag hade högerbackens fysik, men den svenske medelåldringens minimala fotbollsfärdigheter.”
Den enda lösning jag kommit på är att ge ifrån mig ett dramatiskt tjut och segna ihop. Helst efter att ha skickat bollen över sidlinjen. Jag ska ge ifrån mig några spastiska ryckningar så det ser riktigt otäckt ut. Sen bärs jag skyndsamt av planen.
Fantasin återkommer som sagt under varje match. Det är som om jag repeterar händelseförloppet för mig själv så att jag ska vara beredd. Ungefär som en inre brandövning.
Men när jag satt och störde mig på Englands målvakt Pickford, vars matchdräkt påminner om en glasspinne – rikligt strösslad – ändrade fantasierna riktning.
Jag borde kunna hitta på något mer minnesvärt än tjutet och spasmerna.
Kanske såhär. Jag vaknar upp i Pickfords kropp. Till en början imiterar jag hans rörelsemönster, lätt framåtböjd, rör mig hit och dit.
Förr eller senare händer det oundvikliga, att någon av backarna passar hem.
Om jag mot förmodan lyckas ta emot passningen utan att drulla den över kortlinjen vänder jag helt om, mot eget mål. Makar bollen till rätta framför mållinjen. Sen tar jag sats några meter – det här får ju ske snabbt och bestämt – och sular bollen rakt upp i nättaket.
Till skillnad från det förra scenariot fyller detta mig inte med skräck, utan nyfikenhet.
Vad skulle hända? Hur reagerar mina lagkamrater? Tränaren? Publiken? Alltså när man gör något som mig veterligen aldrig inträffat i ett mästerskap?
Diskussionen går varm, jag åker skytteltrafik mellan tv-sofforna. Min självbiografi toppar listorna innan den är skriven
Lagkamraterna kan väl knappast storma fram och börja misshandla mig. Det ser illa ut inför miljardpubliken. Jag tänker mig att de närmar sig med skygga, förundrade steg. (Fast det beror förstås på vad jag gör efter mitt självmål. Ska jag jublande kuta omkring, stanna vid hörnflaggan och göra en utstuderad målgest, som om jag uträttat något enastående?)
Jag gissar att jag raskt blir utbytt. Och att en och annan lagkompis tappar fattningen och kommer fram och skriker åt mig.
Men det kan de få ångra. För om stjärnorna står rätt kommer denna globala snackis att göra mig till nåt slags symbol för psykisk ohälsa, eller den omänskliga pressen i elitfotbollen.
Diskussionen går varm, jag åker skytteltrafik mellan tv-sofforna. Min självbiografi toppar listorna innan den är skriven.
Jag blir kort sagt fotbollens Rosa Parks, en väckarklocka som får alla att inse att toppfotbollen kommit att handla om alldeles för mycket pengar och prestationer. Och om min tränare eller någon lagkamrat behandlade mig alltför bryskt när jag leddes av planen kan det mycket väl bli hans fall, som för förbundskaptenen Janne Andersson när en journalist såg ett gyllene tillfälle att framställa honom som främlingsfientlig. (Kan de verkligen tvinga mig av planen förresten? Vad händer om jag vägrar, eller bara inte låtsas se tränarens viftanden?) Har de otur blir de symboler för funkofobin, eller i största allmänhet för den penningstinna fotbollsindustrin som mal ner känsliga själar.
Men tänk på det nästa gång ni skakar på huvudet åt någon obegriplig felpass eller en målvaktstavla som går varm på youtube.
Det kan ha varit en medelåldrig soffpotatis som oförmodat vaknade upp i fel kropp, och inte var lika mentalt förberedd som jag.
Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson, till exempel: Var nyheten om Hitlers koffert i Stockholm fake news? och SD får mig inte längre att kallsvettas av skräck
