Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den 31-årige mannen från Kalifornien som misstänks för att ha försökt skjuta sig in på Vita husets korrespondentmiddag i Washington DC för att där möjligen mörda presidenten och hans medarbetare utmärker sig genom sin alldaglighet.
Han hör hemma i en förstad till Los Angeles, har universitetsexamen i maskinteknik och datavetenskap och har arbetat som spelutvecklare. En säkerhetspolitisk kommentator på CNN beskriver honom som en typisk tekniknörd.
Det är möjligt att den kommande brottsutredningen sätter mannen i ett tydligare sammanhang och bidrar med en ”förklaring” till hans beslut att öppna eld mot presidentens säkerhetsstyrka. Men det är inte säkert, att döma av andra unga män som nyligen gjort sig skyldiga till dödligt politiskt våld i USA.
Högeraktivisten Charlie Kirks misstänkta mördare, den 22-årige Tyler Robinson, och Luigi Mangione, som åtalas för att ha skjutit ihjäl försäkringsbolagsdirektören Brian Thompson på Manhattan den 4 december 2024, hade heller inga typiska bakgrundshistorier för politiska mördare eller uppenbara livsomständigheter som tycks ha lett fram till dåden.
”Oroande normala” har vetenskapskolumnisten David Wallace-Wells vid New York Times kallat denna nya ”brottsarketyp”. Dessa män är inte uppvuxna i uppenbart problematiska hem, de framstår inte som ensamma galningar, de har ofta båda utbildning och fungerande familjer och vänkretsar runt omkring sig.
De kan vara ilskna på den amerikanska politiken, men inte till den grad att deras ställningstaganden tycks förutsäga deras ödesdigra val att döda. De kan ha formulerat sig plumpt och drastiskt i chattar, men har inte lämnat efter sig manifest eller nätverkat i terrorklassade grupperingar. Deras åsikter är vanliga och delas av miljoner amerikaner.
Är 31-åringen från Kalifornien ytterligare en i raden av sådana ”oroande normala” politiska våldsverkare? Det skulle kunna förklara hur han kunde checka in på Hilton som gäst samma kväll som den guldkantade galamiddagen ägde rum där och röra sig på det övervakade hotellet utan att väcka vakters eller säkerhetstjänstens uppmärksamhet, förrän han rusade mot den allra sista avspärrningen och sköt.
Själva normaliteten och avsaknaden av uppenbara brottsrekvisit måste försvåra säkerhetsarbetet runt politiker och andra offentliga figurer i det amerikanska inlandet. Det saknas inte skattepengar för ändamålet. Under Trumpadministrationen är departementet för inrikessäkerheten så välfinansierat att myndigheten har större budget än många nationalstaters hela arméer.
Men hur upptäcker man våldsamma män som utmärker sig genom sin alldaglighet? Som likt miljontals andra 20- och 30-åringar pluggar, arbetar och håller kontakt med sina familjer och vänner? Hur ska det här landet, med sin extremt raffinerade digitala säkerhetsapparat och den mäktigaste armén i världshistorien, fånga in dessa latenta radikaler när de inte avslöjar sig förrän de greppar vapnet?
Alldagligheten bidrar till kusligheten i nattens dåd. Här var gräddan av det amerikanska politiska etablissemanget i sina smokingar och långklänningar. I kulissen tungt beväpnade vakter utrustade med hypersofistikerade vapen. Så utvalt och extraordinärt det över huvud taget kan bli. Men mitt bland dem ett stycke livsfarlig alldaglighet.
