Hur går det till när en trollkrets bryts? I J R R Tolkiens trilogi om härskarringen är kung Theoden fångad i en ond cirkel, paralyserad av lögner, pessimism och depression. I Peter Jacksons filmatisering är hans befrielse ur förtrollningen spektakulärt skildrad, när trollkarlen Gandalf med blixt och dunder driver ut den onde ande som har tagit kungen i besittning. ”Jag drar ut dig, Saruman”, säger Gandalf, ”som man drar giftet ur ett sår”.
Kungen återfår sin verkliga gestalt, sin vilja och sitt medvetande. Trollkretsen är bruten.
I den verkliga världen är processen betydligt mer prosaisk. DN:s Malin Ullgren påminde i veckan om när förra Centerledaren Maud Olofsson i P1 Morgon dagen efter valet läxade upp programledarna för deras ständiga hänvisningar till att ”Sverigedemokraterna inte är här och kan försvara sig”. ”Det där är jag så trött på att höra! Ursäkta!” sade Olofsson. När programledaren försvarade sig med Sveriges Radios opartiskhetsregler och invände att de behandlar andra partier likadant bet Olofsson ifrån igen: ”Nej! Det är det ni inte gör!”
Senare samma dag stod också sverigedemokraten Kent Ekeroth i P4 Dalarna och orerade om att valet stulits av ”massinvandring” och ”röstboskap från utlandet”. När programledaren ifrågasatte Ekeroths haranger drog denne till med den auktoritära högerns nya skrämseltaktik ”Jag spelar in det här samtalet. Jag kommer lägga ut det i sin helhet så du vet det”, hotade Ekeroth.
Programledaren meddelade att detta i så fall skulle vara helt i sin ordning. Intervjun skedde nämligen i direktsändning.
Är den förtrollning som Sverigedemokraterna har lagt över vårt land äntligen bruten?
De båda episoderna säger i bästa fall något mer betydelsefullt om det offentliga samtalet i Sverige de kommande fyra åren. Är den förtrollning som Sverigedemokraterna har lagt över vårt land äntligen bruten?
Faktum är att man kunde skönja tendenserna redan dagen före valet. Sent på lördagskvällen hade sju partiledare samlats till ett avspänt samtal i den godlynte norrmannen Fredrik Skavlans tv-studio. Stämningen liknade en bra AW, där kolleger pustar ut tillsammans efter en hård gemensam uppgift. Man ventilerade gemensamma glädjeämnen och vedermödor, lät axlarna falla någon centimeter. I stället för partipolitikens ofta avsiktliga enfald och konstruerade missförstånd framträdde sju kloka, sympatiska och ibland riktigt roliga människor.
Man bör notera antalet.
Sju.
Ledaren för det åttonde partiet saknades. Närmare bestämt partiet som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister och som under det gångna årtiondet fått svensk offentlighet att böja sig likt ett sädesfält för vinden. Partiet som tillåtits brutalisera hela det politiska samtalet, avslöjats med trollfabriker, öppen rasism och ryska infiltratörer utan att dess nya politiska kompanjoner vågat säga ifrån.
Nu var detta parti inte närvarande. Det var som om de andra kunde andas frisk luft igen. Trollkretsen var bruten.
Alla människor, tror jag, känner igen detta fenomen. Töntarna som vågar vara sig själv när den tuffaste tjejen eller killen inte är i skolan för att terrorisera dem. Lättnaden över att slippa de förstulet föraktfulla ögonkasten, hånflinen och klon som när som helst kan klösa där det blänker. Det internaliserade självföraktet som släpper. Hur hela gruppen upplever en befrielse.
Författaren Lena Andersson beskrev en gång – det är nu väldigt många år sedan – i en minnesvärd DN-kolumn denna mekanism som ett slags ”auktoritär gas”; Andersson exemplifierade med Carl Bildts förhållande till journalister och Zlatan Ibrahimovics framträdanden i fotbollslandslaget. ”De auktoritära ledartyperna utsöndrar liksom en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter utsöndrarens pipa”, skrev Andersson.
SD:s auktoritära gas, som likt koldioxid är både färg- och doftlös, har trängt sig in överallt
Så har många medier, inte minst public service, fungerat de senaste åren i förhållande till Sverigedemokraterna. Partiets till synes naturgivna växande och de andra partiernas undfallenhet har gjort alla ängsliga och rädda att inte på rätt sätt tillgodose deras behov av överlägsenhet.
SD:s auktoritära gas, som likt koldioxid är både färg- och doftlös, har trängt sig in överallt. Journalister och tjänstemän har känt sig iakttagna och granskade, samtidigt ignorerade. ”Man blir en tiondel av sin personlighet, en ögontjänare och ett visset blomster”, skrev Lena Andersson då om den auktoritära gasens inverkan. När den vädras ut och försvinner blir alla tvärtom bättre, friare och gladare.
I bästa fall är det detta som kan hända med det offentliga samtalet i Sverige de kommande fyra åren, oavsett vem som kommer leda Sverigedemokraterna. Tidöavtalet, som gav partiet rätt att gorma och domdera och ostraffat härja med sina hunsade underhuggare, är förpassat till historien.
Oavsett hur regeringsförhandlingarna går kommer SD inte längre att kunna tvinga varken andra partier eller samhällsinstitutioner till underkastelse. Hjärtlösheten mot invandrade svenskar, kulturkriget mot klimatet och sabotageaktionerna mot den liberala demokratins skyddsräcken kommer säkert att fortsätta i de digitala kloakerna, men i den verkliga världen kan politikerna nu återgå till att ta itu med de stora framtidsfrågorna.
Önsketänkande? Kanske.
Det är därför det nu handlar om att återföra politiken till idén om rättvisa, jämlikhet och varje enskild människas värdighet
I vilket fall är årets valresultat en möjlighet att återföra den svenska politiken till ett slags vettig vardaglighet, inte minst för att högerauktoritära politiska krafter har visat sig ha förmågan att återkomma med fördubblad kraft efter ett nederlag om man inte undanröjer de egentliga orsakerna till deras framgång.
Det är därför det nu handlar om att återföra politiken till idén om rättvisa, jämlikhet och varje enskild människas värdighet – kort sagt övertygelsen om att alla människor på jorden ska få leva så anständigt som möjligt, här och nu. På det sättet vrider man initiativet ur händerna på dem som drömmer sig tillbaka till ett storvulet förflutet eller målar upp fantasier om en framtid där bara en viss sorts människor får finnas.
Också i J R R Tolkiens trilogi är avförtrollningen av den handlingsförlamade kungen mer vardagsnära och mindre spektakulär än i filmen. I romanen behöver Gandalf knappt ens använda någon magi för att bryta trollkretsen, det räcker att han öppnar dörrarna och visar Theoden hur hans land ser ut i verkligheten.
”Alltför länge har du suttit i skuggorna och lyssnat till förvanskat tal och falska maningar”, säger han. ”Andas den fria luften igen!”
Rädslans tid är förbi.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.