Utställningar
”Queen Elizabeth II. Her life in style”
Buckingham Palace, London, visas t o m 18/4 2027
”Schiaparelli: Fashion becomes art”
Victoria & Albert museum, London, visas t o m 8/11
När drottning Elizabeth II avled i september 2022, sörjdes hon av en hel värld. Världens mest kända kvinna och längst sittande regent hade gått ur tiden. En era var över. Under sin livstid upplevde drottningen bland annat ett världskrig, en pandemi, politisk turbulens och 15 brittiska premiärministrar. Hon tvingades också hantera personliga kriser och ett kraftigt ifrågasättande av monarkin.
Drottningens livsöde har porträtterats i ett antal böcker, filmer och inte minst i den populära Netflix-serien ”The crown”. Kan den också berättas genom hennes kläder? I ”Queen Elizabeth II. Her life in style” på Buckingham Palace görs ett ambitiöst försök. Publiktrycket är enormt, biljetterna har varit slutsålda i månader och utställningen förlängts till april 2027.
Att stiga in genom de tunga slottsportarna i Londons hjärta är som att göra entré i ett glittrande universum – fullt av historia, elegans och hantverkskonst. Här visas ikoniska plagg, som den praktfulla kröningsdräkten och brudklänningen från vigseln i Westminster Abbey 1947. Även de färgglada dräkterna med tillhörande hattar, som hon bar under statsbesök och andra offentliga sammanhang, får en egen sal. Allt kryddat med personliga accessoarer som en kikare, en specialdesignad koffert och ett par solglasögon.
Samlingen tar sin början i drottningens barndom, med små vita, skira dockliknande klänningar och utklädnader i dubbla exemplar. Unga Elizabeth och hennes syster lekte och spelade teater i dem på slottet under andra världskriget, och det är svårt att inte brista ut i ett ljudligt ”naaaw” när man ser deras matchande dräkter eller Lilibets gula tyllklänning i pytteformat med tillhörande älvvingar.
Mest hänförande är förstås samlingen av aftonklänningar. Här finns en rad kreationer som skvallrar om både tidsepoken och sammanhanget. På 1960-talets baler och fester bar drottningen klänningar med getingmidjor, inspirerade av Diors New look, och beströdda med pärlor och paljetter. Estetiken påminner om klassisk Hollywoodglamour och färgerna går i crémevitt och pasteller, allt för att de enkelt skulle kunna fånga upp ljuset i stora festsalar, leda uppmärksamheten till monarken och avbildas snyggt i fotografier.
De flesta plaggen visas utan montrar, vilket är ett stort plus. Som besökare kommer man oväntat nära kläderna och kan studera det noggranna, bakomliggande hantverket. Drottningen verkar ha älskat broderier och ofta har olika små symboler och budskap sytts in i kjolarna. Exempelvis i kröningsdräkten, pyntad med broderade nationalblommor från länderna i Samväldet, som den skotska tisteln eller den indiska lotusen. Eller i kreationen hon bar på sin syster Margarets bröllop, med rosor av spets – som en hommage till systern vars mellannamn var Rose.
Klänningarna är som konstverk. Under besöket går jag tillbaka flera gånger, kikar från olika vinklar och hittar nya detaljer varje gång.
Drottningen var väldigt lojal mot sina klädskapare, den brittiska modedesignern Norman Hartnell (1901–1979) gjorde sin första dräkt till Elizabeth 1935 och formade därefter hennes garderob i decennier. Kanske säger det något om hennes pliktkänsla och konsekventa hållning, att hon så sällan frångick sin favoritdesigner.
Detta resulterar också i en sammanhållen känsla i hennes garderob och skapar en logik i presentationen. I takt med att hon mognade i ålder och i sin roll anpassades även hennes looks. Hartnell fångade upp trender och influenser, men behöll samtidigt ett tydligt formspråk med rena snitt, starka färger och utsökta broderier. Ställda intill varandra är det som att dräkterna bildar en egen tidslinje över såväl drottningens liv som Storbritanniens historia.
Om aftonklädseln står för det drömmiga och eskapistiska i utställningen, är det i delen kallad ”Off duty” jag känner mig komma närmast människan bakom ämbetet.
Här visas drottningens ridkläder, stövlar, scarves och tummade handskar som hon bar på landet på slottet Balmoral, där hon pustade ut mellan uppdragen. Ett par kjolar är gjorda i ett särskilt mönster med tartanrutor som bara drottningen fick bära, och alla plagg viskar om en person som älskade djur och natur och gärna använde sina plagg och accessoarer om och om igen. Mockajackan har patina, byxorna är lite slitna och handväskan av läder är nött i hörnen och handtagen.
Detta är också en av behållningarna med att se samlingen i London. När man får komma såpass nära blir skönhetsfläckarna tydligare: noppor på en ullkappa, en fåll som släppt, gångveck på ett par läderstövlar. Det operfekta och vardagliga skapar bilder i fantasin, jag kan riktigt se framför mig hur Elizabeth njöt av att gå ut med sina corgihundar eller ta ridturer i skogen iklädd mockakavaj och med sjalett över huvudet.
Det finns även något magiskt med att betrakta drottningens öppna festskor, i innersulan syns avtryck av hennes fötter som antyder att många timmar tillbringats på dansgolven.
”Queen Elizabeth II. Her life in style” är rakt igenom en fröjd för modeälskaren och lyckas med lätthet berätta storyn om en ung flicka som växer upp och blir en mäktig regent. Elizabeth var 96 år när hon dog och aktiv in i det sista.
Men visningen hintar också om något större. Samlingen som inryms under titeln ”Diplomacy dressing” väcker nyfikenhet. Den visar hur drottningens klädsel anpassats för att fördjupa relationer mellan olika länder, hjälpa till att medla i konflikter och öppna stängda dörrar. Som när hon som första brittiska monark gjorde ett statsbesök till Japan 1975 och bar en klänning med broderade körsbärsblommor för att hylla landet och folket.
Samtidigt behövde hon ta hänsyn till religion och traditioner, som när hon träffade Påven och bar svart klänning och flor enligt katolsk sed, eller som när hon besökte en moské i Malaysia och klädde sig i en kaftanliknande dress.
Här hade utställningen kunnat gå djupare och förklara sammanhangen närmare. Mode och kläder må vara yta, men i de här fallen blir det tydligt hur de även kan användas som ett kommunikationsmedel. Curatorn kunde ha kosta på sig att beskriva hur designprocessen påverkades av det diplomatiska uppdraget och hur hennes anpassade kläder togs emot. Det hade varit ett enkelt sätt att ytterligare blicka utåt och inkludera omvärlden, drottningens arbetsfält spände ju över hela klotet och det internationella perspektivet borde ha fått större plats i utställningen.
Ett stenkast från Buckingham Palace, på Victoria & Albert museum i London, visas samtidigt kläder och smycken av den italienska modeskaparen Elsa Schiaparelli (1890-1973). Hon lär ha sagt ”Jag gillar att roa med mina kollektioner. Annars skulle jag dö.”
Utställningen ”Schiaparelli: Fashion becomes art” färgas av den lekfulla inställningen till design, med aftonklänningar för kvinnor som älskade att stå i rampljuset, jackor med glittrande stjärnhimlar och förstås Schiaparellis signum: näsor, naglar och ansikten som pryder såväl smycken som klädesplagg.
Allt präglas av humor och finess, och som tydligast blir det på ”Lobster dress”, en vit långklänning med en stor hummer målad av designerns vän, Salvador Dalí. Skaldjurets placering, mellan benen och över underlivet, ansågs särskilt provocerande.
Jag fastnar mest för delen som visar hennes design från mellankrigstiden. Den reflekterar sin tid med plagg som andas hopp, glädje och förväntan – till exempel i form av fredsduvor som flyger över en klänning.
Däremot saknas något som bättre förklarar hur hon påverkades av andra världskriget. När Paris ockuperades av tyskarna bosatte sig Schiaparelli i New York, men amerikanerna misstänkte henne under en tid för spionage. Ett intressant öde, men det enda man får veta är att hon skapade plagg med stora fickor under kriget, eftersom det ansågs praktiskt. Rädslan för att låta mörkret ta plats på en modeutställning är påtaglig.
Samlingen som helhet bjuder på en enorm detaljrikedom och visar hur Elsa Schiaparellis designvisioner lever kvar i modehuset i dag, med fantasifulla plagg burna av artister som Lady Gaga och Ariana Grande. I stora drag är det en påkostad och välkuraterad utställning som lever upp till titelns löfte om mode i gränslandet till konst.
Läs fler texter av Tara Moshizi och mer om konst på dn.se