År 1976. I dag känns det som början på folkhemmets svanesång. Oljekrisen hade satt stopp för rekordåren, Astrid Lindgren skrev sin Pomperipossa-artikel och Ingmar Bergman gick i landsflykt till Tyskland. Socialdemokraterna förlorade valet för första gången på 44 år och tidningen Expressen satte sitt därefter aldrig slagna upplagerekord, med bilden på kungen som äntligen fick kyssa sin OS-värdinna.
I denna minnenas allé inställer sig även två femtioårsfirande romaner, böcker som inte bara skildrade utan även skapade tidsandan: Gun-Britt Sundströms ”Maken” och Ulf Lundells ”Jack”.
Inte minst den sistnämnda förvandlade över en natt sin författare till ett slags nationalklenod: en oförgänglig enfant terrible genom vars utveckling svenska folket sedan har kunnat följa senmodernitetens förvandlingar. I ett halvt sekel har Lundell fått dras med den dubbla identiteten som gemensamhetsskapande outsider, alltså ett av den svenska statsindividualismens praktexemplar.
Jag tror att det är så ’Jack’ kommer att gå till historien. Rekordårens rekviem
Men ”Jack” är fortfarande en helt underbar roman. Framför allt om man vid sidan av de mer berömda backanalerna förmår uppfatta dess underliggande ledmotiv – den långsamt framväxande sorgen över en dröm som dog.
Jag tror att det är så ”Jack” kommer att gå till historien. Rekordårens rekviem.
Ett av romanens finaste partier utspelar sig under en sommarnatt på färjan över till Gotland. Huvudpersonen Jack Råstedt – ”författarnovisen, rumlaren, drinkaren, manssyndromet, egotripparen” som det heter i Lundells egenhändigt skrivna baksidestext – och hans kompisar halar fram fram vinflaskor i bastfodral ur sina sovsäckar, sjunger Viktor Rydbergs ”Gläns över sjö och strand” och berättar historier om sin familjebakgrund, den mylla ur vilken en hel generation frihetstörstande män och kvinnor stått upp.
Jacks historia sammanfaller i allt väsentligt med Ulf Lundells egen. Det börjar med hans pappa, Karl Arnold Gerhard Lundell, och en farfar som är förman på ett gods i Roslagen och dör i engelska sjukan. Farmodern får börja arbeta som köksa för att försörja sina två söner, de sliter hårt på åkrarna, dricker blåsvart mjölk, blir slagna, hunsade och kuvade. Sedan, när de blir äldre, går de till dansbanor, luktar svinskit och skäms.
När pappan är tjugo har han fått nog av godsägare och svinskit och far till den stora staden. Han får jobb på verkstad och lär sig smida – ”det gamla vallonblodet gjorde väl sitt till” – och bor i en etta på Slipgatan med en arbetskamrat, på lördagarna besöker de danspalats som Virveln och Atlantic. Svinskiten borttvättad, i stället Hegabalsam och rakvatten från White Horse. Det är kavajer med breda slag, grogg, cigaretter, swingorkestrar och dragspelskvintetter.
På Virveln möter han sin blivande fru Ingrid. Hon är dotter till en ölutkörare, sömmerska, med i en gymnastikklubb. Hon blir med barn, de bor i en liten lägenhet på Söder, han sticker till verkstaden varje morgon, utom på söndagar, med en brun portfölj och matlåda och smider järn och tjänar stålar och ”han var lycklig”.
”Hur vet du att han var lycklig?” frågar en av Jacks kamrater.
”Ja… jag vet inte … men jag antar det …”, svarar Jack. ”Alla var tämligen lyckliga i början av femtitalet.”
Pappan bygger ett hus ute på Värmdö. Han är förman på jobbet nu, svinskiten har gått ur kläderna och Sverige kommer tvåa i fotbolls-VM och Eddie Machen har inte en chans mot Ingemar Johansson. Fisken spritter i sjöarna, rågen står solgul på åkrarna och himlen är hoppfull och femtiotalsblå. ”Allt var i det stora hela lyckligt och harmoniskt och meningsfullt ända fram till mitten av sextiotalet. Då började bekymrena.”
Sonen, som är tänkt till ingenjör, skaffar långt hår och börjar trilskas och fadern som är fyrtio år och smidesarbetare och socialdemokrat och ansvarskännande, han kan inte fatta det. Samvetskvalen för den äldre generationen tynger berättaren:
”Det tog knäcken på honom. Han låg vaken om nätterna och försökte fatta vad det var som höll på att hända där omkring honom i det som varit hans verk, som han byggt upp med sina egna händer efter att ha blivit faderlös så tidigt, där i hans livsverk härjade man alltså som en liten djävul och krossade… det är för jävligt.”
Men också en sammanfattning av en livsanda som jag tror många i dag saknar: tron på framtiden och på individens förmåga att vara delaktig i de gemensamma lösningarna
Episoden om Gerhard Lundell är en gripande berättelse om en av de människor som byggde landet och om hur lukten av svinskit gick ur Sverige. Men också en sammanfattning av en livsanda som jag tror många i dag saknar: tron på framtiden och på individens förmåga att vara delaktig i de gemensamma lösningarna.
Det ”Jack” djupast sett skildrar är vad som med dagens politiska språkbruk skulle kallas ett paradigmskifte. Ordet handlar inte bara om förändring utan om glömska. Vid ett paradigmskifte ska vi kasta ut den gamla världsbilden för att sedan kunna gå vidare mot framtiden utan att fundera så mycket på vad som kanske har gått förlorat.
Det är med paradigmskiftets logik som starka krafter nu försöker tjuvkoppla den svenska historien och få oss att minnas folkrörelsernas 1900-tal som något slags misslyckat liberalt och socialistiskt mellanspel. Det är denna logik som ligger bakom de senaste årens attacker på sådant vi nyss såg som självklara framsteg – den gemensamma välfärden, de oberoende samhällsinstitutionerna, ett starkt public service – och det är den som har gjort att den metaforiska lukten av svinskit kommit tillbaka i Sverige.
Därför är det så betydelsefullt att Ulf Lundell redan i ”Jack” ställer den fråga som sedan kommit att eka genom hela hans författarskap – samma fråga som många i dag ställer sig när Sveriges statsminister har lovat bort halva regeringsmakten till ett parti som för inte så länge sedan grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister.
Hur fan blev det så här?
”Den som äger Folkhemmet idag/är Jimmie Åkesson”, skriver Lundell i en av sina ”Vardagar”-böcker, som om paradigmskiftet är fullbordat. ”Allt sånt jag känt att jag ställt mej bakom eller/åtminstone vid sidan om/är på reträtt.”
En annan värld var – och är därmed fortfarande – möjlig
I ”Vardagar” kompletteras bilden av fadern Gerhard. Mannen som hela somrarna gick i bar överkropp och lade sig vid nio varje kväll, som om han bara ville bli av med livet och levandet: ”Det var inget depressivt, det var verkligheten.”
”Jack” må vara en dröm om att dansa under en gnistrande diamanthimmel i stället för att kopplas i den välståndstristess som föräldrarnas generation skapat, men den behåller hela tiden en svidande känsla av förlust. En annan värld var – och är därmed fortfarande – möjlig.
”Och sen då”, frågar en av kamraterna på Gotlandsfärjans däck, ”hur gick det sen?”
”Äh, ni vet hur det gick” svarar Jack. ”Det räcker nu. Här, ta vin.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
