”Det är värt att notera att de som förråder mänskligheten i ’3 body problem’ är kommunister och klimatextremister”.
Det är hela höger-Sveriges nya sång- och dansman, entreprenören Henrik Jönsson, som levererar en het ”tagning” på Netflix nya undergångsserie. ”3 body problem” handlar om hur en utomjordisk civilisation tar sikte på jorden, eftersom deras egen planet befinner sig i ett slags permanent klimatkaos och de behöver en stabil hemvist för framtida generationer. Människorna på jorden vacklar mellan att välkomna utomjordingarna som en högre form av liv och att till varje pris vilja stoppa deras ankomst.
Som analys är Henrik Jönssons observation naturligtvis lika fånig som påpekandet att Lord Voldemort saknar näsa. Men ändå – som Mikael Wiehe sjunger i sången om det sjunkande skeppet Titanic – ”rätt typisk för just vår tid”. Jönsson kunde i sin spaning även ha infogat uppgiften att den förhatliga förrädaren är kvinna. Dessutom spelar den amerikanska författaren Rachel Carson och hennes bok ”Tyst vår” en betydelsefull roll i serien.
Är människans existens på jorden till varje pris värd att försvara? Eller vore det bättre att jubla över vår arts eventuella undergång?
Den grundläggande fråga som serien ställer är dock värd att ta på allvar. Är människans existens på jorden till varje pris värd att försvara? Eller vore det bättre att jubla över vår arts eventuella undergång?
Båda dessa hållningar finns representerade i såväl ”3 body problem” som i dagens diskussioner om framtiden. Enligt den första, den människovänliga, är människorna det enda intelligenta liv som finns i universum och vår existens därför bokstavligen av kosmisk betydelse. Enligt den andra ståndpunkten, den mer människofientliga, har mänskligheten genom att åstadkomma klimatförändringar och biologisk massdöd förverkat sin rätt att vistas på jorden, som skulle vara en mycket bättre plats utan oss.
Det senare synsättet blir allt vanligare. Redan filosofen Georg Henrik von Wright menade att det ur ett kosmiskt perspektiv vore ”en pipa snus” om människan försvinner från jorden. På senare år har en rad mer eller mindre intellektuella personer – inte minst män – tävlat i att instämma i denna likgiltighet inför framtiden för vår art och dess civilisation.
För egen del försöker jag hålla stånd mot denna misantropiska impuls. I likhet med von Wrights kollega, den australiske klimatfilosofen Clive Hamilton, anser jag att människans försvinnande vore en tragedi av kosmiska mått: ”Det är vi som ger jorden mening och märker ut den som den unika planeten i kosmos”, skriver Hamilton: ”Människan är den enda varelsen på jorden som kan skapa världar och på så vis rädda den från kosmisk meningslöshet.” Utan vårt medvetande vore jorden endast en oansenlig massa av materia i ett litet solsystem på drift i en mörk och ofantlig rymd – en mindre meningsfull plats.
Desto större anledning därför att ställa frågan om vad människan kan och ska vara. Om vi förlorar en rad av de förmågor som gör oss mänskliga – vänlighet, generositet, omtanke, ärlighet och medkänsla – är vi då längre människor annat än i nominell mening? Och framför allt: Hur gör man för att bevara sin mänskliga värdighet i en politisk samtid som gör allt för att underminera den?
Den senaste tiden har mycket intresse riktats mot de som engagerar sig i de långsiktiga hoten mot vår civilisations framtid. Ett exempel är fallet med ”Anna”, kvinnan som blev av med sitt arbete som gasexpert på Energimyndigheten efter att det visat sig att hon är aktiv i den fredliga gruppen Rebellmammorna – ursprungligen uppmärksammat av DN:s reporter Lisa Röstlund.
Vad Rebellmammorna gör? De protesterar mot politikernas bristande förmåga att hantera klimatkrisen genom att sticka och sjunga. Härom helgen, på den så kallade Earth overshoot day, samlades de till en stor manifestation på Sergels torg i Stockholm, där ett par tusen kvinnor från hela Sverige hade stickat varsin bit till en gemensam röd klimathalsduk, fyra kilometer lång, som de symboliskt svepte runt Riksdagshuset.
I själva verket är fallet ’Anna’ en del av en större bild av en politisk atmosfär som blir alltmer repressiv mot dem som engagerar sig i just klimat- och miljöfrågor
I vår tid anses ett sådant engagemang vara liktydigt med samhällsfara. Statsminister Ulf Kristersson har själv pekat ut Rebellmammorna som ett hot mot demokratin, efter att de sjungit på ett möte där han deltog i höstas. ”Anna” fick inte sin provanställning förlängd efter att tidskriften Fokus slagit larm om hennes engagemang. Civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin förhörde sig personligen i ärendet.
”Hur rentvår man sig när det inte finns någon smuts att tvätta bort?” frågar sig Aftonbladets Peter Kadhammar i en genomgång av historien.
I själva verket är fallet ”Anna” en del av en politisk atmosfär som blir alltmer repressiv mot dem som engagerar sig i just klimat- och miljöfrågor. Över hela Europa har de auktoritära högerpopulisterna och deras möjliggörare, efter att ha vunnit striden om invandring och migration, i stället flyttat över sina aggressioner till klimat- och miljöområdet. Det övergripande målet tycks vara att förnedra forskare och engagerade medborgare samt att nedmontera de (i och för sig otillräckliga) politiska reformer som på sina håll ändå genomförts. I Sverige höjer regeringen som bekant utsläppen medan politiskt tillsatta nämndemän i domstolarna söker utdöma allt hårdare straff mot fredliga klimataktivister. En betydande del av verksamheten i SD:s numera riksbekanta trollfabriker riktar sig mot de som engagerar sig i klimatfrågan.
Även i ’3 body problem’ skapar hotet mot civilisationens framtid starka motsättningar
På en högre nivå innebär detta att EU:s stora klimatpaket befinner sig i fara om extremhögern som väntat går framåt i EU-valet i juni. ”Risken att den gröna given dödas är väldigt hög. Jag menar, de gör ingen hemlighet av att efter den ideologiska striden om asyl och migration så är den europeiska gröna given deras nästa mål”, sade den gröna parlamentsgruppens ordförande Philippe Lamberts nyligen till The Guardian.
Även i ”3 body problem” skapar hotet mot civilisationens framtid starka motsättningar – inklusive storvulna proklamationer av FN:s generalsekreterare. Men kanske är det mest orealistiska av allt i denna djupt orealistiska serie att världssamfundet trots allt förmår samlas kring kraftfulla åtgärder för att möta ett avlägset hot mot vår civilisations framtid – och att människor faktiskt lyssnar på forskare och experter utan att dra igång drev och trollfabriker. I fantasin kommer hoten mot vetenskapen inte från människan, utan från yttre rymden.
Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.