Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Några dagar in i januari skrev författaren Niklas Rådström en artikel i DN Kultur med rubriken ”Jag måste få säga det – jag skäms över Sverige”. Det var ett lika ursinnigt som välbehövligt angrepp på hjärtlösheten i de senaste årens utvisningar av tonåringar och andra invandrare som sedan länge etablerat sig i Sverige – och samtidigt ett passionerat försvar för medmänskligheten, den svenska humanismens guldåder.
Nu avslutar Niklas Rådström årets Sommar i P1 med en lovsång till nyfikenheten – ”denna människans vackraste och mest underskattade egenskap”. Hans program löper i en stilfullt komponerad cirkel, precis som det anstår en professor emeritus i berättande och kreativt skrivande. Med sirlig formuleringskonst lovsjunger Rådström den resonans som uppstår i världen genom mötet mellan det kända och det okända; musiktablån fylls med allt från Mozart och improvisationsjazz till Evert Taubes insikt att det är krig och politik som har fördärvat vår jord.
’Herregud, kom igen!’ utropar författaren. ’Ni som har bestämt eller försvarar detta – vem möter ni när ni ser er i badrumsspegeln’
Tillsammans, ska man tillägga, med sådant som stegräknare, fragmentisering, reels, lajks, kvartalsrapporter och mobiltelefonens nya operativsystem. Rådström slungar ondgörelser över samtliga dessa företeelser – vilka förmodligen även skulle placera sig högt på listan över livets förhatligheter om man skulle genomföra en enkätundersökning bland Sommar i P1:s kärnlyssnare.
Men det är när Rådström närmar sig politiken som det bränner till. Han talar om alla de vårdbiträden, undersköterskor och specialistläkare som är födda utomlands men som nu bär upp vårt land och samtidigt utgör dess framtid.
Vad betyder då den ”ventil” för de hjärtlösa utvisningarna som riksdagen nu beslutat om? frågar han sig. Jo, bara att en familjs splittring skjuts upp ett par år. ”Herregud, kom igen!” utropar författaren. ”Ni som har bestämt eller försvarar detta – vem möter ni när ni ser er i badrumsspegeln på morgonen egentligen?” Formuleringar som säkert kan göra programmet till årets mest anmälda, bara fyra veckor för valet.
Den mest utsökta detaljen i årets sista Sommar är dock berättelsen om när pianisten Maria João Pires helt oförberedd ställs inför att spela Mozarts 20:e pianokonsert och inte det stycke hon egentligen repeterat in. I stället för att förlamas av paniken använder hon sig av den. Det mest skrämmande med klimatförändringarna, påminner Niklas Rådström, är att de kan resultera i en värld där ingen längre lyssnar på Mozart.
Jag håller det för det sannaste som sagts i 2026 års Sommar.
Läs fler sommarkommentarer
Andreas Nordström: Det här blir det minst anmälda programmet i Granskningsnämndens historia
Vera von Otter: Linda Lampenius nobbade både DiCaprio och prins Albert
Samuel Levander: Helvete vilken Åsnehajp – här är årets bästa Sommarprat