”Hela Europa kan stå i brand om några dagar.”
En rubrik, en ögonblicksbild i mängden.
2026 ser ut att bli den värsta skogsbrandssäsongen i vår kontinents historia.
Samtidigt en annan, lika sann bild av dagens Europa: den vita marmorn på Galleria Borghese i Rom. Här står barockmästaren Gian Lorenzo Berninis skulpturer som de alltid gjort. Den oförstörda skönheten suger syret ur kroppen och det finns – om ett sådant gammalt ord fortfarande kan användas – ett slags hugsvalelse i den virtuost behandlade marmorn. Både antiken och den över hundra miljoner år gamla vitskimrande stenen kommer till liv på nytt.
Också så här kan människan samverka med naturen.
Marmorn har stått i centrum även på en av årets stora kulturhändelser i Sverige, utställningen om Johan Tobias Sergel på Nationalmuseum i Stockholm, som avslutas denna helg. Sergel kallas ibland ”Sveriges Bernini” och det är lätt att förstå varför. ”Hvad dold förtrollningskraft har ombytt tingens skick?” skrev hans samtida Johan Henric Kellgren efter ett besök i skulptörens ateljé. ”Kan då en själ i stela marmorn råda!”
Det är ju Narkissos som har gett namn åt narcissismen, som i sällskap med postfascismen alltmer framstår som vår tids mest tongivande -ismer
Det kan den avgjort. Sergel och hans samtida konstnärskollegor väcker en mustig och blodfylld antik till liv, som har kunnat ses som ett slags kompletteringskurs för den som ännu inte tröttnat på Christopher Nolans film om det trojanska krigets efterdyningar. Här finns dock betydligt fler sinnligt gestaltade kvinnobröst och bakdelar. Guden Mars placerar sin tumme på Venus bröstvårta med samma hotfulla våldsamhet som när dödsrikets härskare Pluto gräver in sina fingrar i Proserpinas hull på Berninis skulptur i Rom.
På Galleria Borghese är de klassiska skulpturerna denna sommar omgivna av en fascinerande utställning, som utgår från den romerske poeten Ovidius ”Metamorfoser”, den klassiska boken om människors och gudars förvandlingar. Den största av dem sker redan i begynnelsen, där Ovidius påminner om hur världen skapades. Det ursprungliga kaoset – en formlös och oordnad massa – tyglas av en okänd gudom som skiljer jord, vatten, luft och eld åt och förvandlar den formlösa materien till något harmoniskt. Så skapar denna första metamorfos himlen, haven, bergen och de skogar som nu brinner i Europa.
Från kaos till ordning, alltså. Man frestas ge efter för känslan att metamorfoserna i dagens värld går i en helt omvänd riktning.
Författaren och kulturskribenten Per Svensson, som alltför tidigt gick bort förra sommaren, påminner i sin nyutkomna bok, ”När jag dog”, om ett annat av Ovidius mest centrala förvandlingsnummer, myten om Narkissos. Den handlar som bekant om den undersköne unge mannen som blir hopplöst förälskad i sin egen spegelbild. Oförmögen att förenas med bilden av sin egen skönhet ger han efter för döden och förvandlas till blomman som bär hans namn – i Rom åskådliggörs berättelsen av Poussins mirakulösa målning som lånats in från Louvren, där Narkissos långsamt blir ett med jorden.
Har denna myt någon relevans i dag? I högsta grad. Det är ju Narkissos som har gett namn åt narcissismen, som i sällskap med postfascismen alltmer framstår som vår tids mest tongivande -ismer. I sin essä kopplar Per Svensson vår tids narcissism till begreppet homo incurvatus in se – människan inkrökt i sig själv – som har sina rötter hos kyrkofadern Augustinus. Även Martin Luther såg denna inkrökta drift att göra skapelsen till redskap i det egna jagets tjänst som själva ursynden.
De bilder som nu sprids på selfiedyrkande badturister vid Medelhavet med skogsbränder på andra sidan vattnet är vår tids gestaltning av myten
Det finns, som Svensson påpekar, en rad mer eller mindra banala exempel på en förskjutning mot egocentricitet och inkrökthet som den senmoderna mänsklighetens normaltillstånd – från narcissistiska presidenter till en kollektiv oförmåga att se längre än den egna näsan räcker. De bilder som nu sprids på selfiedyrkande badturister vid Medelhavet med skogsbränder på andra sidan vattnet är vår tids gestaltning av myten.
”Förmågan att se sig själv som del av en helhet (lokalsamhället, nationalstaten, världen) är något helt annat än förmågan att se sig i spegeln”, skrev nyligen författaren Gun-Britt Sundström i DN med anledning av en broschyr från Socialdemokraterna i årets redan av grav inkrökthet präglade valrörelse. ”Den individualism som nu har blivit envåldshärskande ideologi innebär slutet för det sätt att tänka som är en förutsättning för politisk demokrati.”
Inget nytt under solen, invänder kanske någon. Också antikens och upplysningens människor förmörkade sin tid med självupptagenhet, utseendefixering och inkrökta tankar på sig själva.
En stor del av utställningen om Sergel på Nationalmuseum består av tämligen okonstlade teckningar, ofta framställda utan annat syfte än att vara privata minnesbilder. Inte sällan handlar det om självporträtt och bilder av familjen och den närmaste vänkretsen.
Ett narcissitsiskt Instakonto från 1700-talet?
Om Sergel kan man säga mycket, men knappast att han var inkrökt i sig själv
Kanske – men med en viktig skillnad. Om Sergel kan man säga mycket, men knappast att han var inkrökt i sig själv. Hans ”Självporträtt vid en flaska vin i Rom”, med konstnären i profil med en magnifik kalaskula, lockar knappast till någon uppflammande självkärlek, och hans teckningar ger en sällsynt drabbande bild av 1700-talets bredare verklighet.
Kvinnor som ”loppar sig” i skrevet, misären bland barn på gator och i gränder, människor sönderslitna av melankoli – allt skildras med medkänsla men för den skull inte utan skabrös humor. Den danske konstnärskollegan Nicolai Abraham Abildgaard avporträtteras när han med ett pinat ansiktsuttryck förrättar sitt tarv på latrinen. Dansken skildrar i sin tur sin vän när han plågad av sömnlöshet och podager sitter uppe på nätterna och arbetar.
Den senare teckningen, ”Sergel på jordklotet”, är en av utställningens höjdpunkter. Den visar vår klot, så ömkligt litet, med konstnären längst upp vid ett ensamt ljus. Han sitter liksom ovanpå jorden men också fast rotad vid den, både delaktig i världen och samtidigt utanför den. På museet beskrivs det mycket fint: Medan jordens övriga invånare sover fortsätter Sergel omsorgsfullt och konkret att skapa och bevara sitt liv, i trots mot tidens gång, mörker och universums tomrum.
Också det en metamorfos att minnas, medan världen brinner.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
