Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ett av de mest rörande fotografier jag sett på senare år är ett dubbelporträtt av konstnären David Hockney och musikern Joni Mitchell, stående hand i hand i färgstarka kläder. Bilden togs i samband med en utställning av Hockneys verk i Los Angeles, och fick genast två miljoner träffar när galleriet postade den på Instagram på Alla hjärtans dag 2019.
Det var ett ömsint återseende mellan två åldrande legendarer som båda lämnat outplånliga avtryck i konsten och populärkulturen. Mitchells sång ”California” var på sitt sätt en musikalisk motsvarighet till Hockneys glittrande målningar av det bekväma livet poolside i Los Angeles.
Nu har David Hockney lämnat oss, 88 år gammal.
Han föddes den 9 juli 1937 i Bradford, en industristad i Yorkshire i norra England, som ett av fem barn i en arbetarfamilj. Pappan var vapenvägrare och mamman vegetarian, en för tiden ovanlig bakgrund som kanske kan ha bidragit till Hockneys okonventionella och modiga vägval.
Hockney påbörjade sin konstutbildning på Bradford School of Art i hemstaden, och kom som 22-åring in på Royal College of Art i London 1959. Här lärde han känna Peter Blake; de båda skulle inom några år komma att definiera den engelska popkonsten. Redan vid examen uppmärksammades Hockney med en guldmedalj – som han tog emot klädd i en guldskimrande kostym.
Det säger sig självt att en sådan personlighet var lite för stark för det alltjämt repressiva engelska klimatet. Under mitten av 1960-talet företog Hockney flera resor till konstens huvudstad New York, men det var i Los Angeles han fann sin viktigaste motivkrets – och kärleken.
Under deras femåriga relation poserade konstnären och modellen Peter Schlesinger för flera av Hockneys verk, som den uppmärksammade målningen ”Portrait of an artist (Pool with two figures) 1972” – såld för rekordpriset 90,3 miljoner dollar år 2018. Än mer uttalat homoerotisk är målningen ”Peter getting out of Nick’s pool”, med den nakenbadande pojkvännen i fokus.
Här och i andra verk briljerar Hockney i sina stiliserade och exakta iakttagelser av det artificiellt blå badvattnet. Hans målningar är lika starkt förenklade som en serieteckning, med en soldränkt kolorit, samtidigt som de lånat drag av tidens fotorealistiska måleri.
Motiviskt och stilistiskt är han nära besläktad med popkonstnärer som Roy Lichtenstein, James Rosenquist och Andy Warhol, men med ett storögt och ickeironiskt perspektiv på den tillbakalutade amerikanska livsstilen. Kanske måste man vara en bleklagd engelsman för att till fullo se skönheten i det kaliforniska landskapet och dess glittrande simbassänger?
Man kan lika gärna dra paralleller till äldre historiska föregångare – Matisse för den exotiska färgskalan, Picasso för den eleganta linjeföringen och Pierre Bonnard för den vardagliga atmosfären.
Precis som generationskollegerna Gilbert & George var han alltid oklanderligt klädd, i runda glasögon med svarta bågar, rutiga kepsar och färgstarka kostymer som speglade såväl hans jovialiska personlighet som hans konstnärliga palett.
Under sin långa karriär pendlade Hockney mellan hemlandet, USA och Frankrike, där han målade av landskapet i Normandie i skimrande nyanser av grönt. Han arbetade periodvis också som scenograf, bland annat för Glyndebourne-festivalen i England och Metropolitan-operan i New York.
Redan på 1980-talet intresserade han sig för digitala ritprogram, och på 2000-talet började han skapa verk med hjälp av en Ipad. När de visades på danska Louisiana 2011 skrev DN:s kritiker Dan Jönsson att det var svårt att skilja verken från ren reklam för Apple.
I slutänden är det ändå hans vibrerande bilder av den avslappnat hedonistiska livsstilen i Kalifornien som David Hockney kommer att bli ihågkommen för, liksom en serie skärskådande men innerliga dubbelporträtt av välklädda gaypar.
Här finns precis samma ömsesidiga respekt och ömsinthet som i den spontana ögonblicksbilden av honom själv och Joni Mitchell sextio år senare.
Läs mer: ”David Hockney har hela tiden hållit sig relevant”
