Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Carina Bergfeldt
”En dag ska vi återvända”
Bookmark förlag, 560 sidor
Förr eller senare måste den komma i en roman om slaveri: den voyeuristiska scenen som skildrar hur ett övergrepp kan väcka åtrå.
Så också i journalisten Carina Bergfeldts första historiska roman, som skildrar en del av det skamliga svenska förflutna som hållits i skugga. ”En dag ska vi återvända”, handlar om den svenska transatlantiska slavhandeln på ön Saint-Barthélemy – svensk koloni och frihamn för slavhandeln i Västindien mellan 1784 och 1878.
I växelvisa kapitel ur fyra individers perspektiv under några månader 1790 följs hur den unga Yaa kidnappas på sin bröllopsdag i Ashantiriket i Västafrika. Tillsammans med sin alldeles färska make Kwame och sin 6-åriga lillebror tvingas hon på en lång, brutal resa, först till fots och sedan med skeppet som fraktar dem som tullfria varor till ett liv i slaveri.
De som kommer fram vill säga, svinnet är stort, och brodern kastas levande i havet som onödig barlast under överfarten. Yaa blir hushållsslav hos fru Milda Gyldenhöök som mot sina förnäma föräldrars vilja gift sig med juristen Axel Banér. När maken hastigt skickades till den gudsförgätna ön som juridisk rådgivare av kung Gustav den III – en outtalad bestraffning för att han avbrutit en högt uppsatt domares tidelag med en get – kunde den känsliga sidan av saken kanske gömmas under prestigen i att vara sändebud med kungligt uppdrag. Men att han drog med sig familjen i faran och smutsen var något oerhört.
Familjens två barn, jämte deras guvernant, upplever en mildare resa till andra sidan jorden. Men också Mildas och Axels lilla son kastas i havet, om än efter sin död. Här sammanstrålar fyra människor i stor sorg, men två av dem är svarta och behärskade av de vita, som kan göra vad de vill, och långsamt upptäcker hur behändig den personliga moralen kan vara när man beskär den.
Det finns inget permanent uppehållstillstånd i tillvaron om man inte är vit
Milda som sörjt att bli förfördelad som kvinna i släktens fideikommissarv, radikaliseras genom sonens död och blir en självrättfärdig despot. Aksel liknar inledningsvis en upplysningsman men påverkas starkt av de nya villkoren. De befinner sig trots allt i en svensk koloni, i frihandelns maktcentrum, där den svenska slavlagen styr tillvaron. Den var både drakonisk och småaktig: livsfarlig för slavar och kanske ännu farligare för den som var så kallad ”fri kulört”. Det finns inget permanent uppehållstillstånd i tillvaron om man inte är vit.
Visst fick man prygla och straffa tjänstefolket hemma också, men detta ägande, maktfullkomligheten i det, gör något med dem som härskar. Deras förluster växlas in i känslan av att förtjäna detta, och gärna med blicken stint fäst på dem som betalar för det. Slaven, ”det talande redskapet”, som Aristoteles sa. Och det är här som Carina Bergfeldt placerar scenen om hur underkastelse kan väcka åtrå. Milda straffar Yaa, och Aksel råkar se det. Det startar ödesdigra skeenden.
Det här är inte en roman om slaveriets konsekvenser likt Yaa Gyasis ”Vända hem” eller Esi Edugyans ”Washington Black”, men den handlar om ett arv. Carina Bergfeldt skriver dialogdrivet, luftigt och lite för samtidspsykologiskt. Men hon redovisar research och källor i ett just nu växande forskningsläge, och när romanen öppnar för ett återvändande till Sverige, moderlandet, är det inte så mycket en uppgörelse med det förflutnas skulder läsaren lovas, utan skönlitteraturens privilegium att kunna laborera med alternativa fantasier.
Hur kom Gustav III:s ljusa planer för sitt rike att se ut när de så att säga kom i retur? Det kommer inte att bli mindre skamligt.
Läs fler texter av Ulrika Milles och andra av DN:s bokrecensioner
