Bara vara vänner
I en serie artiklar undersöker olika skribenter vänskap i det tjugoförsta århundradet.
En tysk kollega som kommit till Sverige i vuxen ålder berättar hur han förvånats av den särstatus som många svenska män verkar ge sina barndomsvänner. ”Man kan känna någon här i tio år”, säger han, ”men när det blir fest och det ska hållas tal förstår man att de gamla kompisarna från högstadiet är de enda som verkligen räknas, folk man inte ens visste fanns”.
Det finns en typ av vänskap – förmodligen är den vanligast mellan män – som inte bärs av stora ord eller gester, en som fortlöper genom livet som en hemlighet. De som har en sådan vänskap verkar inte så angelägna att berätta om den och därför kan den, sedd utifrån, verka opersonlig och svårbegriplig, kanske nästan lite känslomässigt dysfunktionell – varför pratar de inte med varandra? – en gubbvänskap omgärdad av tystnad.
Jag har några vänner som följt mig genom livet och vår vänskap – sedd utifrån – kan säkert te sig just så. Vi gör saker tillsammans, saker som vi alltid gjort – spelar spel och musik, styr upp olika typer av äventyr – och bandet mellan oss bärs upp av detta.
På ett sätt är de här vännerna inte huvudpersonerna i mitt livs berättelse. De har inte suttit med mig på dödsbäddarna eller följt mina barns uppväxt annat än på distans. I de allra sköraste ögonblicken har det funnits andra människor. Men de är mina kamrater, följeslagare som jag nu, när jag står i mitten av min levnadsbana, inser funnits vid min sida i snart ett halvt sekel. De har hängt med genom alla livsfaser, känt mig som liten, träffat alla mina partners, funnits där genom alla separationer, sett alla mina svagheter och dåliga sidor.
Det finns ju en särskild närhet som kommer när något funnits med i ens historia från barndomen. Så är det i varje fall för mig. Musiken jag lyssnade på i tonåren slår an en sträng som ingen annan, inga romaner drabbar mig lika hårt som de jag läste då, ingen mat, inga stämningar, inga platser känns lika mycket som en del av mig själv som de jag mötte under de där formativa åren. Och därför finns också något unikt med de mellanmänskliga band som knöts till dem som befolkade mitt liv då: mina gamla vänner, mina människor, den brokiga lilla flock som ödet förde mig samman med i den där sårbara övergången från barndom till vuxenliv.
Kanske kan de bäst liknas vid syskon. Syskonrelationer är sällan insmickrande, det är ingen idé att spela teater och göra sig till när man följts åt genom hela livet. Det som kan imponera på nya och ytligare vänner är inte vatten värt bland de gamla, för bandet till dem knöts ju långt innan några världsliga meriter kunnat samlas. Och det finns en krasshet i detta. Men också en verklighetskontakt. De gamla vännerna kan, likt mina syskon, hålla mig på banan om jag slirar för långt ut, de kan påminna mig om varifrån jag kommit, om vem jag är.
Det är något storslaget med en lojalitet som håller genom ett helt liv! Samtidigt är det svårt att artikulera. Den här sortens vänskap kännetecknas av att den omgärdas av tystnad. Barn som knyter an till varandra behöver inte klä sin vänskap i ord. Deras lojalitet växer ur personkemin, leken, upptågen och tiden de tillbringat tillsammans. På samma sätt är det med vår vänskap – nu så väl som i den barndom där den uppstod.
Därför är det som att vårt band av lojalitet följer en omvänd logik än den som är vanligt i livet. Det knyts inte genom yttre markörer utan genom bristen på sådana. För vänskap finns ju inga ceremoniella hyllningar: inga årsdagar, ritualer eller högtidlighållanden på det sätt som det finns kring kärleksrelationer.
Den omvända logiken märks också i oviljan att rama in umgänget i artighet. Jag har alltid funnit något befriande i den no-bullshit-relation som återhållsamhet med uttalade vänligheter kan leda till. Mina gamla vänner skulle bli förolämpade om jag var artig mot dem, de skulle reagera negativt om jag frågade hur de hade det på jobbet. Och jag skulle också bli irriterad om de utsatte mig för sådan höviskhet. Det vore som att markera distans. Genom att behandla mig som en arbetskollega skulle de visa att jag inte längre var en av de närmsta. En oförskämdhet däremot, skulle jag ta som en bekräftelse på syskonlikheten i vår relation.
På så sätt visar sig den omvända logiken: vår närhet bevisas genom vad som kan te sig som distans.
Ibland har jag hört hur det talas illa om den här typen av oartikulerad form av vänskap, som att det alltid vore bättre med det uttalade och tydliggjorda.
Men även om en sådan kritik säkert kan vara befogad, missförstår den värdet i det outtalade. Mot den vill jag lyfta fram att tystnaden kan vara ett av de starkaste sätten vi har för att uttrycka högaktning. Om vi saknar ord för vår upplevelse blir hyllningen inte svagare utan starkare. Om vi inför ett landskap känner hur orden sinar kan det vara ett tecken på att naturen berört oss djupare än språket räcker till för att uttrycka. Genom att vända bort blicken och tystna kan vi visa att något har verklig betydelse.
Och det uttalade har samma dubbelhet. Genom att klä något i ord kan vi förstärka och hylla det, men risken finns också att vi pratar sönder det. För språket riskerar att platta ut erfarenheterna, och är dessa av existentiell karaktär – om de är knutna till ens identitet, till ens barndomsstämningar och livshistoria på det sätt som erfarenheten av gammal vänskap är – ja, då riskerar uttalandet att banalisera något djupt angeläget.
Det finns en scen som gjorde stort intryck på mig när jag såg den på bio som 14-åring. Den är ur Bille August film ”Pelle erövraren”, som handlar om en fattig pojke och hans far i 1800-talets Danmark. I den här scenen överraskar pappan pojken med en fällkniv på hans födelsedag.
Det är uppenbart av sammanhanget att det är något enastående att han lyckats samla ihop pengar för att köpa en present. Pojken är överlycklig och pappan, spelad av Max von Sydow, lyser av stolthet. Genom gåvan har han vunnit lite självaktning åt dem båda, en glimt av stolthet i klassförtrycket och misären. När pojken kastar sig i famnen på honom, tonar pappan dock ner det hela. ”Va fan”, säger han samtidigt som hela ansiktet skälver av rörelse, ”det är ju bara en fattigmansgåva”.
Han vill inte förstöra det som sker genom för starka ord. Därför tonar han ner glädjen
Jag tror att det var återhållsamheten hos pappan i den här scenen som gjorde så starkt intryck på mig. Han ser storheten i den kärlekshandling han precis utfört. Men han förstår också skörheten i ögonblicket, hur lätt det skulle kunna välla över i något annat, i sentimentalitet eller skrytsamhet. Han vill inte förstöra det som sker genom för starka ord. Därför tonar han ner glädjen. Därför låter han kärleken mellan dem omgärdas av tystnad.
På samma sätt kan det vara med sådan vänskap som inte kläs i ord eller lindas in i vänligheter. I återhållsamheten kan ett bejakande av vänskapen gömma sig, ett erkännande att den är en gåva så värdefull att det rimliga är att vända bort blicken.
Läs mer om vänskap: Samuel Levander: När ska vi hinna bara vara vänner?
Kristofer Ahlström: Bli inte rädd om jag ringer och säger godnatt
