Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
O/Modernt sommarfestival, ”Passioner: mellan himmel och jord”
Medverkande: Pierre-Laurent Aimard, Edward Ahlbeck Glader, Hugo Ticciati, Marian Hushta, Marcus Mohlin, O/Modernt Chamber Orchestra, O/Modernt New Generation Artists, Lilla Akademiens Kammarkör, Lotta Gullberg.
Scen: Drottning Silvias Konsertsal, Stockholm
O/Modernt har sedan starten 2011 byggt sin identitet på oväntade möten mellan epoker och konstnärliga uttryck. Festivalens motto ”Invent the Past; Revise the Future”, sammanfattar ambitionen att låta äldre musik framträda i nytt ljus samtidigt som vår syn på samtiden utmanas. I sommarfestivalens invigningskonsert når idén en koncentrerad form.
Vid första anblick framstår programmet som ett lapptäcke av Bach, Janáček, Britten, Ligeti, Kurtág, Schönberg och Strauss. Vi har vant oss vid konserter som utgår från ett tydligt tema eller narrativ, här är det svårt att urskilja någon enkel dramaturgisk båge. Den konstnärlige ledaren Hugo Ticciati har dock sitt resonemang klart: det handlar om en treenighet mellan huvud, hjärta och mage – intellekt, känsla och fysisk närvaro.
På pappret låter det nästan överintellektuellt, men det fungerar överraskande bra i praktiken. Vi flyter med i verken som kommenterar varandra över århundradena, med ett antal röda trådar. Bach är en, Kurtág en annan. György Kurtág, den ungerske 1900-talsmästaren vars musik ofta består av koncentrerade fragment och musikaliska aforismer. Hans Bach-arrangemang fungerar som broar mellan barocken och modernismen och får seklerna att flyta in i varandra på ett organiskt vis.
Det som lyfter hela konserten är pianisten Pierre-Laurent Aimard. Som nära vän och mångårig samarbetspartner till både Kurtág och Ligeti bär han med sig en direkt länk till den musikaliska tradition som programmet utforskar. Aimard spelar med självklar auktoritet och gör det komplexa levande. I Ligetis ”Musica ricercata” möts vänsterhandens envetna puls och högerhandens svävande melodik i ett spel mellan det jordiska och det transcendenta – exakt den spänning som hela konserten kretsar kring.
Ticciati gör fina insatser och spelar Janáčeks violinsonat med nerv och närhet. Tonsättaren beskrev själv musiken som ljudet av ”stål mot stål” i ett plågat huvud, och sonaten är fylld av sågande mörker, rastlöshet och undertryckt desperation. Här blir kanske kontrasten mot Bach som störst.
Tillsammans med musiker ur festivalens verksamhet och Lilla Akademiens kammarkör skapas ett musicerande som kanske inte alltid är fläckfritt, men som präglas av framåtanda, nyfikenhet och konstnärlig generositet. När kvällen avslutas med en Strauss-vals, filtrerad genom Weberns kristallklara arrangemang, känns det som en välförtjänt belöning.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Anna Bjermqvist.
