En journalist får ett meddelande: ”Vi ska mörda dig”. En kommunpolitiker tvingas lämna hemstaden efter hot mot henne och hennes barn. En annan hittar tomhylsor i brevlådan och nazister utanför hemmet. En forskare får veta att någon ska ”slå ihjäl honom”. En politiker vågar inte längre låta barnen hämta posten.
Det här är inte extrema undantag, det har blivit vardag för många personer i det offentliga rummet. Och det får allvarliga konsekvenser. Inte bara i personernas privata liv – där hoten orsakar sömnlösa nätter, ständig oro för barnen och en känsla av att aldrig kunna slappna av – utan även för demokratin.
Politiker har uttryckt att de väljer bort offentliga uttalanden, deltagande i debatter eller värjer sig för att engagera sig i vissa frågor på grund av hat och hot. Journalister vittnar om att de undviker att bevaka viktiga ämnen för att de inte orkar vakna till ännu en dag med hatmejl, smutskastning eller hot mot familjen. Även forskare, debattörer och andra samhällsaktörer har länge beskrivit att de utsätts för hot, trakasserier och digitala påverkanskampanjer. Detta är röster som pressas tillbaka eftersom samhället i dag saknar verktyg att hantera situationen.
Dagens lagstiftning är inte anpassad för den typ av hot och trakasserier som används för att tysta personer i offentligheten
Inför de senaste valrörelserna har oron vuxit för att hat och hot ska underminera demokratin. Den oron är befogad. Forskning ger stöd för att trakasserier kan leda till tystnad, självcensur och att människor lämnar sina uppdrag. Den senaste tidens politikeravhopp, både lokalt och nationellt, speglar tydligt det hårda tryck som många utsätts för.
Trots detta – och trots väldokumenterade studier från Brottsförebyggande rådet, Sveriges kommuner och regioner samt flera forskningsmiljöer – har inte mycket hänt i praktiken. Sverige har kommit långt med att identifiera problemen, men inte med att bygga skydd. Många utsatta lämnas helt utan stöd, även när hotbilden är tydlig.
Vissa grupper är särskilt utsatta. Hoten slår ojämnt, det vet vi. Men oavsett vem som drabbas är skyddet bristfälligt eller saknas helt. I dag vilar ansvaret på den enskilda individen att orka stå kvar. Det är ohållbart.
Sverige behöver gå från insikt till handling. Det räcker inte längre att kartlägga, nu krävs en infrastruktur som faktiskt skyddar de röster som demokratin vilar på. Här är tre reformer som bör påbörjas innan nästa valcykel.
1. Ett nationellt demokratiskt säkerhetscenter. Sverige har system för att hantera fysisk terrorism och vissa cyberhot men saknar ett ramverk för att skydda offentliga röster från hot, trakasserier och digital påverkan. Här behövs ett civilt center som kan agera tidigt: identifiera hotaktörer och påverkanskampanjer, ge akut stöd till utsatta, erbjuda expertis inom digital säkerhet, juridiskt och psykologiskt skydd samt samverka med rättsväsendet för snabb bevissäkring och anmälan.
Syftet är inte att ersätta Polismyndigheten, Säpo eller socialtjänsten, utan att fylla den civila beredskap som i dag saknas och skapa ett operativt skydd för att värna hela det demokratiska ekosystemet.
2. Ny lagstiftning: Demokratibrott genom otillbörlig påverkan. Dagens lagstiftning är inte anpassad för den typ av hot och trakasserier som används för att tysta personer i offentligheten. Brott som olaga hot, ofredande och förtal kan ibland tillämpas men fångar inte helheten. Systematiska angrepp med syfte att skrämma någon till tystnad faller mellan stolarna. Konsekvensen blir att just dessa metoder i praktiken kan ske utan rättsliga följder. Därför bör en ny brottsrubricering införas: demokratibrott genom otillbörlig påverkan.
Den ska ge större rättslig tyngd åt hot och trakasserier som riktas mot personer i deras demokratiska roll – inte bara mot folkvalda, utan även mot journalister, forskare, debattörer och andra – när det rör sig om upprepade handlingar snarare än enstaka brott.
Poängen är inte att begränsa kritik eller politisk meningsskiljaktighet, utan att ge ett bättre skydd när hat och hot används för att skada det demokratiska samtalet.
Det som urholkar demokratin är inte hatet i sig – utan att det får stå utan motkraft
3. Ett statligt finansierat stödprogram för utsatta röster. Fri opinionsbildning får inte reduceras till en privat säkerhetsfråga. Ändå är det just vad som sker i dag. Den som hotas lämnas ofta ensam utan juridisk, digital eller psykologisk hjälp.
Journalistförbundet, forskare och civilsamhällesorganisationer har länge efterfrågat ett nationellt stöd, men någon lösning har ännu inte införts. Ett statligt program bör nu etableras och göras tillgängligt för förtroendevalda på alla nivåer liksom för journalister, forskare, debattörer, aktivister och andra offentliga röster. Det bör erbjuda digital säkerhetsrådgivning, juridisk hjälp inklusive dokumentation av hot, psykologiskt stöd vid hotrelaterad stress eller trauma, samt utbildning i anmälningsrutiner och bevissäkring.
Det som urholkar demokratin är inte hatet i sig – utan att det får stå utan motkraft.
Vi känner till problemet. Vi vet vilka som drabbas. Det som saknas är en operativ verktygslåda och ett politiskt beslut att ta den i bruk. Om vi inte bygger det skyddet nu riskerar samhällsdebatten och nästa valrörelse att avgöras av den som vågar tala – inte av den som har de bästa idéerna. För när vissa röster systematiskt tystas, urholkas själva förutsättningen för en levande demokrati.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Magnus Karlsson, professor vid Marie Cederschiöld högskola: ”Var tacksam för aktivister – de kommer försvara Sverige”
Douglas Thor, ordförande för Muf: ”Palestinademonstranterna måste kunna straffas och utvisas”
