Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vi lever i ett samhälle som är fullständigt besatt av risk och riskhantering. Det går inte att slå upp en tidning eller gå in på ett nyhetsflöde på sociala medier utan att exponeras för upplysningar om de många risker som vi förväntas vara medvetna om, förhålla oss till, och i bästa fall vända till sin fördel.
Påbudet om en välanpassad riskhantering är tätt förknippat med den sena modernitetens tidevarv. Det lär oss den sociologiska litteraturen, och när Ulrich Beck på 1980-talet skrev om ”risksamhället” menar han helt enkelt det samhälle i vilket människan hela tiden förhåller sig till risken för alla tänkbara ogynnsamma utfall: miljöförstörelse, atomkrig och gränslös olycka och ohälsa.
Kanske är det framför allt inom det senare området vår uppmärksamhet är förhöjd. Risken att vi i framtiden ska drabbas av sjukdom är något som sysselsätter många av oss och medicinska framsteg hjälper oss att få inblick i allt fler av livets tidigare fördolda områden.
Kroppsscanning, blodprov för allt från mikroplaster till PFAS, och fostertester för en växande lista av tillstånd hos det ännu ofödda barnet saluförs med aggressiv enträgenhet och betydande framgång
Detta är förstås något som drivs på av företag som med sina produkter, tjänster och marknadsföringskampanjer appellerar till den riskmedvetna samtidsmänniskan. Kroppsscanning, blodprov för allt från mikroplaster till PFAS, och fostertester för en växande lista av tillstånd hos det ännu ofödda barnet saluförs med aggressiv enträgenhet och betydande framgång.
SVT rapporterar om den expanderande marknaden för så kallade NIPT-tester (non-invasive prenatal testing), som ställer den gravida kvinnan inför möjligheten att med ett enkelt blodprov testa fostret för hundratalet kromosomavvikelser. Risken för falskt positiva svar är betydande, och överläkare Ylva Carlsson vid Sahlgrenska vittnar om att flertalet patienter kommit till henne och berättat att de ångrar sig: de önskar att de aldrig hade tagit testet!
Finns här en förklaring till ett av samtidens stora folkhälsoproblem, nämligen den hastigt växande andel av befolkningen som anger problem med ängslan, oro eller ångest? För drygt 40 år sedan skrev epidemiologen Geoffrey Rose en artikel om den så kallade preventionsparadoxen. Rose särskiljer två preventionsstrategier, dels en ”hög-risk-strategi” som riktar sig mot individer och särskilda riskgrupper, dels en ”befolkningsstrategi” som riktar sig mot gemene man.
Hög-risk-strategin är ofta individuellt utformad, medan befolkningsstrategin handlar om att få till små förändringar i breda befolkningsgrupper (till exempel mindre rökning och mer bilbältesanvändning). Paradoxen ligger i att det är den senare strategin som leder till större förbättringar av folkhälsan, men detta är i regel inget som den enskilde individen märker så mycket av.
Vi är friska som nötkärnor, men går ändå till läkaren och kontrollerar våra värden
Möjligtvis har den utpräglade lågmäldheten i det effektiva folkhälsoarbetet bidragit till att vi i allt högre grad verkar vilja bli föremål för interventioner enligt hög-risk-strategin, trots att vi inte har behov av dem? Vi är friska som nötkärnor, men går ändå till läkaren och kontrollerar våra värden, vi testar våra gener och vi screenar oss för ett växande antal sjukdomar. Kanske leder denna långtgående riskhantering också till en ny preventionsparadox: allt för idoga försök att förebygga risker och skapa säkerhet gör oss mer osäkra och oroliga i det långa loppet.
Ämnet är angeläget och högaktuellt, inte minst för den svenska vården. På DN Debatt (12/5) skriver fyra läkare om den onödiga vården och i fjol släppte SNS en utmärkt rapport av allmänläkaren och docenten Minna Johansson med huvudbudskapet att en övertro på prevention kan utarma vårdens resurser. Förebyggande insatser är långt mycket mer effektiva på samhällsnivå än i det enskilda vårdmötet. Det kostar nämligen på om en massa fullt friska människor inte kan härbärgera sin nervositet, utan tar kontakt med vården för att mota en föreställd Olle i grind, något som även DN:s ledarredaktion nyligen noterat.
Vad som föranleder alla dessa onödiga läkarbesök är oklart. Kanske har de friska patienterna hörsammat nätläkarnas omskrivna reklamkampanjer om att uppsöka läkarvård för förkylningar och dagissmittor, eller så har de påverkats av den kommersiella riskhanteringens underförstådda budskap: den som inte riskhanterar får skylla sig själv när det går snett.
Det kostar nämligen på om en massa fullt friska människor inte kan härbärgera sin nervositet, utan tar kontakt med vården för att mota en föreställd Olle i grind
Detta budskap är naturligtvis extra kraftfullt i en kontext utan ett fungerande sjukvårdssystem, så när Noor Siddiqui, grundaren till det amerikanska embryoscreeningsföretaget Orchid, riktar sig till blivande föräldrar som väljer att inte ta företagets tjänster i anspråk vet hon precis vad hon säger, trots att angreppet är både provocerande och försåtligt: ”Stå för det, du har inget problem med att ditt barn kanske kommer lida hela livet, så att du ska kunna känna dig moraliskt överlägsen.”
Vi skulle gynnas av en avkommersialisering av riskbedömningen. Ett första steg kunde vara förbud mot oseriösa aktörer, striktare reglering av marknadsföring, och ett bredare erkännande av att marknadskrafterna erbjuder tämligen undermålig vägledning för den riskhanterande människan. Riskhantering och prevention är utmärkt i många fall, men bör föranledas av vetenskapligt rigorös bedömning av behovet och inte av mördande reklamkampanjer.
Ett första steg kunde vara förbud mot oseriösa aktörer, striktare reglering av marknadsföring, och ett bredare erkännande av att marknadskrafterna erbjuder tämligen undermålig vägledning för den riskhanterande människan
I nuläget är det dock upp till den enskilde att stålsätta sig mot alla övertalningsförsök, så kanske kan några ord på vägen vara till hjälp. Om du känner dig frisk, så är du antagligen det. Spring inte till läkaren för minsta lilla, lär dig att stå ut med livets ofrånkomliga risker. Men för folkhälsans skull skadar det förstås inte om du tänker på att använda bilbältet.
Läs fler artiklar från DN Debatt
Mikael Rostila, professor i folkhälsovetenskap: ”Vi tränger undan sorgen – och skadar oss själva på vägen”
15 dietister: ”Samhället har gjort det lätt att leva ohälsosamt”
Sju experter: ”Sluta använda begreppet stress om allt och alla”
