Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har blivit gammal nog att inte längre lita fullt ut på mina tänder. Så att jag blir smått nervös inför att äta ett äpple. Det är väl priset för att ha lämnat åren med en benstomme bräddfylld av kalcium bakom sig, och jag är kass på sunda och livsförlängande vanor.
Kanske för att jag alltid haft kroppsbyggnad som ett vindspel, oavsett vad eller hur mycket jag äter. Det har gjort mig aggressivt tillåtande mot mig själv, alla mina snacksskålar är stora som dopfuntar och länge följde jag Medelhavsdieten enligt tolkningen ”famnvis med carbonara”.
Men mitt ointresse för långlevnad beror främst på personerna som förespråkar den. De som vill leva jättelänge har så märkligt bråttom i vardagen, de hetsar och håller på, med sina kallduschar och kryokammare.
Det råder väl milt till inget intresse för texter där medelålders män med klen emalj häcklar isbadande miljardärer. Men håll i och håll ut! Lite längre ner kommer en japansk mumie och rör om. Jag ville bara etablera att fram till alldeles nyss var döden en grej man fick leva med, finna sig i, men beskrivs numera som något att reklamera, så biohackare skjuter föryngrande stötvågor genom sina penisar, Fredrik Paulún gör reklam för åldersbromsande vatten och medierna lyfter fram världens äldsta levande människa.
Vilken sjuk vandringspokal det är. Vinnaren förväntas jubla över att alla jämnåriga redan ligger i graven, och titeln tillfaller alltid den sorts Boris Karloff-nylle som mejeriföretagen placerar på yoghurtburkar med förslaget att god tarmflora kan hejda döden.
Men både biohackarnas framtidslöften och dagens åldersrekord bygger på siffror som svajar betänkligt bara man petar på dem.
I den nyutkomna boken ”Morbid” synar forskaren Saul Justin Newman vår fetisch för tresiffriga livslängder. Hans tes är att allt bygger på en bluff. Rekordåldrar är oftast en fråga om folkbokföringsfusk, alltså inte livsstil eller ens gener.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att undvika döden.
Superåldringarna kommer ofta från isolerade byar där registrering av invånare, om den alls funnits, skötts med magkänsla; eller så har de invandrat, dragit till med ett födelseår och blivit trodda; eller så har demensen gjort sitt och de själva tappat räkningen, så i slutändan tycks ett världsmästarlångt liv mest handla om att ingen vet när det började.
Eller ta den 111-årige japanen som myndigheterna skulle uppvakta. I stället fann de i lägenheten en mumifierad kropp, uttorkad och inkrympt i sig själv – han hade varit död i 30 år, men släktingarna hade fifflat och hållit hans pension vid liv. När saken undersöktes närmare visade sig hundratusentals bokförda hundraplusåringar i landet saknas. Grekland hade samma problem.
Bakom långlevnadsdrömmen och den ofta frammanade förhoppningen ”Världens första 200-åring är redan född” skymtar alltså de betydligt mer verklighetstrogna aspekterna ”välfärdsbedrägeri” och ”administrativ skaparglädje”. De faktiska sätten för att bli riktigt gammal är tyvärr de gamla vanliga framgångsfaktorerna, som socioekonomiskt flyt, trygghet, ren luft, människor som står ut med dig, och andra fullständigt hopplösa saker att försöka göra appar eller kapslar av.
Ingen vill att livets tredje akt ska vara en mardröm fram tills ridån slutligen faller, men att vilja krama mesta möjliga ur tillvaron låter väldigt nära att strypa den. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att undvika döden. Livet är en stressig fas att genomlida som det är. Så varför protestera? Den biologiska garantin har ju redan löpt ut.
Så här kommer jag med min tidshärjade kropp, ögonvrårnas kråkfötter på väg att bli örnklor, mustaschens vita stråk som morrhår, men det är åtminstone ärligt, precis som att jag aldrig använder tandtråd inför tandläkarbesöket. Alla får möta mitt äkta jag.
Och om ett äpple blir det som slutligen tar knäcken på mig får det väl vara så. Det vore åtminstone ett hälsosamt slut.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström. Till exempel: Elon Musks ”The odyssey”-film är ett rejält haveri