Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Den senaste tidens rapportering om upphandlingar av journalsystem och digitala vårdplattformar har gett en bild som många inom vården känner igen: långa inlåsningar, bristande konkurrens och regioner som i efterhand insett att de hade få alternativ. Det jag beskriver i den här artikeln är inte ett undantag. Det är en struktur.
Svensk sjukvård står inför ett kapacitetsproblem som förvärras för varje år. Befolkningen åldras, vårdbehovet ökar och antalet händer räcker inte till. De digitala verktyg som skulle kunna hjälpa mest blockeras av det system som är byggt för att leverera dem.
Föreställ dig att du äger ett hus. Låssmeden du har betalat behåller den enda nyckeln till huset. Du kan bo i ditt hus, men varje gång du vill komma in måste du gå via låssmeden som tar betalt, väljer vilka som släpps in och kan byta ut låset när som helst. Låssmeden erbjuder också egna hantverkartjänster vid sidan av, sådana som inte kan konkurrensutsättas. Det påverkar pris såväl som kvalitet. Så här fungerar den svenska it-marknaden inom vården i dag.
Öppenheten är selektiv: den gäller på leverantörens villkor, för de aktörer leverantören väljer ut, till det pris som själv leverantören sätter
Journalsystemet är kärnan i allt som sjukvårdspersonalen gör. Det gör det också till en av de mest strategiskt värdefulla positionerna ett företag kan inneha. Inte för att systemet i sig är överlägset, utan för att den som äger journalsystemet kontrollerar tillgången till all data runt omkring. Vill en annan leverantör koppla på en tjänst, måste de gå via journalsystemsleverantören. Det är inte öppenhet. Det är en grindvaktsposition, och den används aktivt.
Det har till och med fått ett namn i branschen: openwashing, det vill säga att företag försöker ge sken av att deras data är öppna eller transparenta utan att de är det.
Journalsystemsleverantörerna har förstått att öppna system efterfrågas: av vårdgivare, av politiker och marknaden. Det inkluderar lansering av partnerprogram, inrättande av certifieringsprocesser och utskick av pressmeddelanden. Men öppenheten är selektiv: den gäller på leverantörens villkor, för de aktörer leverantören väljer ut, till det pris som själv leverantören sätter.
Vi har upplevt detta på nära håll. Vårt företag bygger AI-verktyg som hjälper läkare att dokumentera patientmöten, så att de kan fokusera på patienten i stället för på skärmen. För drygt två år sedan inledde vi ett försök att integrera vår lösning med ett journalsystem som används av ett stort antal svenska regioner. Vi genomgick en lång och kostsam godkännandeprocess, som ägdes och prissattes av leverantören själv.
När vi till slut hade passerat processen, stod det klart att integrationen ändå inte fungerade för faktisk klinisk användning. Vi påpekade detta, men det klargjordes för oss att det inte fanns några planer på förändring. Under samma period förvärvade leverantören ett annat bolag i vår bransch och lanserade en konkurrerande produkt, integrerad i sin egen plattform. Detta skedde helt utan de begränsningar som vi hade uppmärksammat.
Den som äger plattformen sätter villkoren för att verka på den och kan när som helst stänga ute den som konkurrerar
Det är inte första gången vi ser den här typen av beteende. Modellen påminner om den som EU dömde ut när Apple bötfälldes med över 20 miljarder kronor efter kritik mot att bolaget, via App store, kunde sätta villkoren för konkurrerande tjänster som Spotify. Eller när det svenska journalsystemet krävde 15–30 procent av externa leverantörers intäkter för att de skulle få integrera sina tjänster i systemet. Konstruktionen är densamma: den som äger plattformen sätter villkoren för att verka på den och kan när som helst stänga ute den som konkurrerar.
Frågan som sällan ställs tillräckligt tydligt är: vem kontrollerar egentligen patientdata? Formellt är svaret enkelt: patienten har lagstadgade rättigheter och vårdgivaren är ansvarig för hur uppgifterna används. Men i praktiken är uppgifterna inlåsta och nyckeln ägs av journalsystemsleverantören.
Det finns fungerande alternativ. National Health Service (NHS) i England löste samma problem genom att ta ägarskap över integrationsprocessen. NHS bestämmer vilka tekniska krav alla upphandlade journalsystem måste uppfylla och godkänner som oberoende part vilka externa aktörer som får ansluta och vad priset är.
Ingen enskild leverantör sitter på nyckeln. Resultatet är en marknad där lösningar faktiskt kan implementeras och konkurrera. På mindre än ett år i England har vi på Tandem nått fler användare och uppnått en djupare integration än vad vi lyckats med på tre år i Sverige.
De svenska regionerna behöver inte invänta någon. Det är redan de som upphandlar systemen, skriver avtalen och betalar räkningarna. Makten att kräva öppna gränssnitt som ett uttryckligt avtalsvillkor och att ny funktionalitet upphandlas i öppen konkurrens finns redan. Men varje gång den makten inte används väljer regionerna aktivt att förlänga beroendet. Det är inte en neutral handling. Det är ett val med konsekvenser för patienterna.
På nationell nivå pågår arbetet redan. Regeringen har gett E-hälsomyndigheten i uppdrag att bygga en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvården och förbereda Sverige för EU-initiativet European health data space.
Det som saknas är ett politiskt beslut om att de journalsystem som upphandlas med skattemedel också måste anslutas till den infrastrukturen och tillhandahålla öppna gränssnitt på lika villkor för alla. Infrastrukturen finansieras gemensamt. Det borde villkoren också göra.
Det är dags att ta tillbaka nyckeln till huset.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Två professorer i nationalekonomi: ”Titta i backspegeln, karensavdraget finns av ett skäl”
Två reproduktionsläkare: ”IVF kan inte bota din ålder – skaffa barn tidigare”
