17 juni 2026. Två dagar kvar till midsommarafton. I rådhuset i Göteborg, en gång ritat av funktionalisten Gunnar Asplund för att hålla rättegångar, vilar nu friden.
Gräddtårta med jordgubbar serveras till kaffet inför sammanträdet. Efter bara 40 minuter är mandatperiodens i praktiken sista möte med kommunstyrelsen avslutat.
Hos de 18 kommunalråden finns varken ork eller lust att bråka om särskilt mycket. För den lokala demokrativerkstadens disponenter väntar vila inför valrörelsen.
Den 13 september får 8,4 miljoner rösta i kommunerna och 360 000 färre till riksdagen. Vilka av de 18 folkvalda i Göteborgs rådhus som har jobbet kvar efter den dagen återstår att se. Osäkerheten är själva poängen.
På valsedlarna till riksdagen, de 20 regionerna och 290 kommunerna finns namn på 70 860 personer. Vi lägger därmed den politiska makten över våra liv i händerna på omkring 0,9 procent av landets vuxna medborgare.
Utvecklingen är rätt dramatisk.
Vrid tiden tillbaka 75 år: Sverige hade 33 procent färre invånare. Men antalet förtroendevalda var 200 000 enbart i dåtidens kommuner – 579 procent fler än i dag.
Eller backa till 1980, året då Sverige röstade om kärnkraft, Victoria blev kronprinsessa och Sällskapsresan hade premiär: Dubbelt så många jämfört med i dag fattade beslut om den lokala politiken i ett land som hade två miljoner färre invånare.
Då: Många hade en granne eller en släkting som hade ett politiskt uppdrag.
Nu: En slags demokrati på distans. Större avstånd mellan de som driver den politiska verkstaden och alla utanför den, särskilt i större städer.
I dag finns politikerna visserligen ofta bara ett par knapptryck bort i en Facebookprofil eller syns uppträda i ett Tiktokflöde, men de allra flesta är ändå anonyma för de som om några veckor förväntas lägga deras namn i ett kuvert i valbåset.
Allt färre bär alltså upp Sveriges demokratiska apparat. Men hittills har det inte gjort avtryck i förtroendet för demokratin som sådan. 77 procent av svenskarna var mycket eller ganska nöjda i Som-institutets senaste mätning.
Men Som-institutet registrerade samtidigt en växande oro för en försvagad demokrati. Den kurvan har stigit stadigt de senaste 20 åren och i fjol svarade 46 procent att läget är ”mycket oroande” – en högre nivå än för terrorism och ökad främlingsfientlighet.
Två som trots detta, eller möjligen på grund av, valt att ge sig in i demokrativerkstaden är göteborgarna Hannah Lind och Olle Andersson.
Hon 37 år gammal, tvåbarnsmamma och bosatt i Billdal i södra Göteborg. Säger att hennes erfarenheter som förälder till barn med olika stödbehov präglar ett engagemang för familj, skola och trygghet.
I jobbet är Hannah Linds vice stabschef för Moderaterna i kommunen och har sitt kontor i rådhuset. Där är hon tjänsteman med ansvar för budgetförhandlingarna med en anställningstrygghet som bara sträcker sig över valet.
Han 20 år gammal och börjar i höst på ekonomiprogrammet på Handelshögskolan i Göteborg. Medlem i Centerpartiet sedan fyra år, i dag ordförande i ungdomsförbundet i Västra Götaland och ledamot i miljö- och klimatnämnden i Göteborgs stad.
Hannah Lind som ”aldrig varit rädd att säga vad jag tycker”, satt i skolans elevråd på högstadiet i Uddevalla då statsministern kom på besök.
Efter gymnasiet fick hon uppdrag i Muf, valdes med tiden in i fullmäktige, men efter några småbarnsår sökte hon sig till tjänstemannaspåret.
Hannah Lind säger att hon ser ovissheten om tillvaron efter 13 september ”som en sporre”.
– Det är en risk man tar.
– Men för mig känns det värt det. Politiken har blivit som en livsstil, telefonen är alltid på. Det bästa med jobbet är att man kan göra skillnad på riktigt.
Till skillnad från Hannah Lind har fritidspolitikern Olle Andersson inget kontor i rådhuset. Han säger att ”min världsbild när jag växte upp var att vänstern var god och högern ond”.
– Men jag tyckte inte riktigt det stämde när jag läste på om ekonomi och sånt. Jag landade till slut i liberalismen som min ideologi.
Hannah Lind har särskilt engagerat sig i frågor om skolbarnen som kallas hemmasittare.
– Någon måste ta initiativet där. Det handlar ju faktiskt om oss att vi kan göra skillnad för de här barnen.
Särskilt nöjd är Olle Andersson över ett beslut i maj där ett förslag han väckte två år tidigare om en ”servicegaranti” för den som ansöker om tillstånd att servera alkohol. Det gick igenom med en rösts marginal.
– Går det för långsamt att få ett beslut ska man få ansökningsavgiften återbetald, säger han.
Båda har hunnit känna på politikens baksidor. Som ordförande i Muf i Göteborg polisanmälde Hannah Lind vissa brev hon fick med posten.
– Det blir en skrämsel som jag tyvärr tror ofta fungerar. Många tänker sig för i vilken fråga man ska profilera sig i, vad kan slå tillbaka? Särskilt om man har barn.
Om man är centerpartist kan angreppen ”komma från två olika håll”, säger Olle Andersson.
– Det här med och hot diskuteras mycket bland oss som är engagerade. Man behöver verkligen kunna stänga ute mycket som finns i sociala medier. Men jag tycker ju om det externa jobbet också, och då får man ta lite smällar.
De tillhör alltså en krympande skara i ett växande land. För att fylla upp posterna, inte sällan med argumentet att effektivisera, har åtskilliga valt att lägga ner eller slå samman nämnder.
Parallellt uppstår en annan trend: Antalet förtroendeuppdrag per politiker ökar, ”makten” landar i färre händer. När SCB för två år sedan mätte den så kallade uppdragskoncentrationen framgick att andelen med endast ett uppdrag sedan 1999 minskat från 60 till 52 procent.
I dag har en förtroendevald i en kommun i snitt 1,74 uppdrag. Då ska man ha i åtanke att antalet uppdrag i kommunerna sjunkit från kring 46 000 för 40 år sedan till 35 000 i dag.
Flest uppdrag per person finns oftast på mindre orter. Arjeplog och Munkedal toppar den listan och att det kan vara extra utsatt att sköta demokrativerkstaden på sådana platser framgick nyligen i en rapport.
”Personer som jag har bott granne med i 15 år skriver om mig på sociala medier som om jag vore en helt annan person”, sa en – anonym – kommunstyrelseordförande i en enkät om politikervardagen.
Det händer också att den lokala demokratin hamnar i allvarligt läge. I Klippan har partistödet till kommunens största parti i senaste valet, SD, dragits in både i fjol och i år eftersom de saknat ledamöter i fullmäktige. I Valdemarsvik har 15 av 35 ledamöter i fullmäktige hoppat av. I Boxholm sydväst om Linköping hade i maj tolv av 29 i fullmäktige slutat. Där står fyra stolar tomma.
– Skälen varierar. Men för många handlar det nog om att få ihop livspusslet, säger Claes Sjökvist (S), ordförande i Boxholms kommunstyrelse.
– Kanske blir politiken då det första som stryker på foten, och för många nya kanske den demokratiska processen inte går så fort som man tänkt sig. Tålamodet finns inte där och man tappar intresset.
Men så återkommer det där med tonläget.
– Mycket handlar om den hårda retoriken, att man kastar skit mot varandra, även från sitt eget partis håll på andra, och då kan man tappa lusten.
Hans parti har dock haft ganska lätt att få in nya personer, anser Claes Sjökvist.
– Det finns en hel del nya, trygga, individer som verkligen vill vara med och påverka även om det är hårt och tufft. Och det här är ju en helt central fråga. Folk måste förstå att även politiker är vanliga dödliga människor.
När forskare funderar kring hur det står till i den demokratiska verkstaden säger många att den, trots allt, fungerar tämligen bra.
”På ett allmänt plan är den lokala demokratins dagsform god”, sa i höstas Richard Öhrvall vid Centrum för kommunstrategiska studier i Linköping. Men för att stärka den skulle kommunerna, på frivillig väg, kunna införa parlamentarism, resonerade forskarna i analysen, som Öhrvall gjort tillsammans med tre kollegor.
Då skulle fullmäktige kunna besluta vilka som ska ingå i kommunstyrelsen och då fungera på ett liknande sätt som regeringen gör nationellt. Fördelen skulle vara att de som röstar lättare ser vilka som styr och vilka som är i opposition.
– Vår bild är att den lokala demokratin fungerar bättre än vad många tror. I debatten hörs ofta en kritisk syn, en slags krisstämning som man väl pratat om ända sedan 60-talet, säger en av Öhrvalls forskarkollegor, David Karlsson, professor vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet.
– Men jag skulle säga att demokrativerkstaden, om vi får kalla den det, fungerar ganska bra jämfört med i andra länder.
Men med det sagt: David Karlsson ser ”rätt många utmaningar”.
– Antalet politiker minskar kraftigt, både i hur många uppdrag som finns och i antal personer, och de som är kvar har mer att göra. Det blir inte direkt enklare för dem att ansvara för frågorna. Medelåldern har också stigit.
Varför slutar folk?
– Många anser sig inte ha tid. Ofta drivs politiken i dag av unga pensionärer.
David Karlsson pekar också på professionaliseringen.
– Trenden mot färre men starkare yrkespolitiker gör att Sverige alltmer liknar många andra länder. Men det är ett brott mot den svenska traditionen som byggt på ett brett deltagande, med lekmän och med många nämnder. Det är liksom en svensk grej.
Finns något hett nytt spår för att hitta tillbaka till ”den svenska grejen”?
– Det har jag mycket svårt att se, det skulle kräva ett dramatiskt normskifte i hur människor ser på sitt ansvar att bidra till demokratin, säger David Karlsson.
Att allt färre räcker upp handen för att engagera sig i det demokratiska systemet, skulle det gå att förändra med skarpare metoder? Införa något som liknar det amerikanska och brittiska jurysystemet i domstol? Där den som kallas in måste delta?
Hos professor David Karlsson faller tanken tämligen platt.
– Först bör man i så fall fråga sig om människor verkligen är villiga att låta sig styras av makthavare som är aktivt ointresserade. Jag misstänker att svaret är nej.
Men han funderar vidare:
– Om man däremot talar om en plikt i betydelsen en mer allmän demokratisk norm, tror jag att det ligger något i det. Det vore bra om människor kände ett ansvar och ett visst socialt tryck att engagera sig och bidra till demokratin.
Läs mer:
DN frågade fem: Kan du tänka dig att ta ett förtroendeuppdrag i politiken?