Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
”Salonen & Wang x 2”
Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent: Esa-Pekka Salonen
Solist: Yuja Wang, piano
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Med Yuja Wang på pianopallen och Esa-Pekka Salonen på pulten är det dubbel stjärnglans i Berwaldhallen. Därtill tvåfaldigt fullsatt trots ett inte helt publikfriande program som snart går på turné. Salonen som säsongens artist in residence har verkligen varit en lyckträff och Finlands sak är så att säga vår här. Sibelius sjunde symfoni uruppfördes för övrigt i just Stockholm 1924, då under namnet ”Fantasia sinfonica”.
Med sina dryga 20 minuter i ett svep bröt verket den gängse symfoniformen. Från inledande adagio till avslutande affettuoso löper egentligen en enda lång linje eller andetag. Särskilt som Radiosymfonikerna under Salonens ledning fick till ett organiskt flöde med särskilt fina träblåsinsatser och stråkarna som susande vindmaskin.
Inte undra på att klangfärgstänkandet långt senare väckte beundran bland spektralmusikens anhängare i Paris på 1980-talet.
Av djärvt snitt är även arvtagaren Einojuhani Rautavaaras första pianokonsert från 1969. Då hade den finländske tonsättaren lämnat tolvtonstekniken till förmån för nyromantik med betoning på nytänkande. Med både finlir och klusterackord för hela underarmen är Rautavaaras vågade verk som klippt och skuret för Yuja Wangs teknik och temperament. Den kinesiska pianisten är fortsättningsvis ett självlysande fenomen – atletisk och på samma gång känslig i sitt spel.
Rautavaara (1928-2016) var för övrigt länken mellan Sibelius (som stöttade honom) och Salonen (som var hans elev). Därmed blev det också ett elegant komponerat program som efter paus flyttade fokus från det finländska till det franska, åter med Wang som bländande solist i Ravels pianokonsert för vänster hand. Den skrevs för Paul Wittgenstein som förlorat en arm i första världskriget och känns på så sätt kusligt aktuell. Wang bjöd under torsdagskvällen på en generös giv extranummer, inklusive finländska fynd och ett häftigt arrangemang ur Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett.
Debussys avslutande ”La mer” kändes nästan överflödig, men den impressionistiska dialogen mellan vind och harpglittrande hav återknöt samtidigt snyggt till Sibelius.
Läs fler musikrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson.
