Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Nyligen berättade en vän om ett prekärt problem i hans hemkommun. Väldigt mycket i det lilla samhället rör sig runt det anrika fotbollslaget. När det i höst ser ut att bli maktskifte kommer segrarna förmodligen att bli Sverigedemokraterna.
Det har skapat oro i klubben eftersom en av partiets profiler i kommunen råkar vara legendarisk skyttekung. Men för drygt två decennier sedan erbjöds han inte nytt kontrakt, trots att spelaren själv kände sig redo för en säsong till. Det ryktas vara en oförrätt som 90-talsikonen varken har glömt eller förlåtit. Nu bekymrar sig folk runt klubben över att det kan få politiska repressalier.
Den där oron ger en så talande bild av vad som hänt sedan SD blev en maktfaktor i svensk politik.
I veckan konstaterade Expressens ledarredaktion ironiskt att ”attans, det blev inte diktatur med Tidö”. Trots alla socialdemokratiska varningsskott i förra valrörelsen blev vi inte Ungern. Inte ens Magdalena Andersson kunde i SVT:s ”30 minuter” påstå annat än att ”Sveriges demokratiska institutioner står pall”, så här dryga tre år in i Tidöstyret.
Att demokratin ”står pall” kan vara nytt världsrekord i lågt lagd ribba när man nöjt beskriver sin egen regering. Men där är vi nu
”Fara å färde. 30-talet”, fnissade ledarsidan. Att demokratin ”står pall” kan vara nytt världsrekord i lågt lagd ribba när man nöjt beskriver sin egen regering. Men där är vi nu.
Expressens ledarsida liknar den där japanska soldaten, kvarglömd på en atoll i Stilla havet, som aldrig informerades om att kriget är över. För det är uppenbart att de har missat något.
När Sverigedemokraten Erik Almqvist lämnade riksdagen 2012 efter en blöt natts järnrörsskandal fick han ett nytt uppdrag av sitt parti. Att etablera en Sverigevänlig medieflora. Han flyttade till just Ungern och började jobba.
En duo från denna sfär har senaste tiden synts rikligt i media. Den ena är Nick Alinia, som nyligen förlorade ett förtalsmål efter att ha kallats ”nazistpyssling” av en komiker. Alinia var för övrigt gäst på Jimmie Åkessons bröllop och har samarbetat med SD-toppen Jessica Stegrud. Den andra är Christian Peterson, som nyss förärades en artikel i Dagens ETC där tidningen avslöjade hans kopplingar till den högerextrema våldsorganisationen Aktivklubb.
Duon har gjort sig känd för rena trakasserier av meningsmotståndare med uppenbar ambition att tysta dem. Ovanpå det ska Peterson ha etablerat en taktik där han skickar in orosanmälningar till socialen, enligt granskningen i Dagens ETC. Om det stämmer en vidrig strategi riktad mot antirasisters och obekväma journalisters oskyldiga familjer och grannar.
Någon hade direkt skickat in en orosanmälan till socialen. Barnen tvingades svara på frågor om mammas drickande
Samma vecka som Expressens ledartext skriver tidningens reporter Anna Gullberg en stark text om hur hon utsatts för dessa strategier efter att ha skrivit om Peterson. Någon hade direkt skickat in en orosanmälan till socialen. Barnen tvingades svara på frågor om mammas drickande. På Bluesky berättar journalisten Jack Werner att han varit med om samma sak.
Det har skett en glidning här. Den i dag hyfsat etablerade sajten Kvartals reporter Pelle Zackrisson, med bakgrund på bland annat Bulletin och SD-kopplade Riks, svarar Dagens ETC att metoderna inte gör Peterson till mindre journalist än någon på SVT.
Samtidigt tycks Kvartals redaktion numera ha en stående inbjudan till medias offentliga samtal om framtidens journalistik – som tydligen inte längre står i motsatsförhållande till nazistvåld och okynnesanmälningar.
När Jimmie Åkesson intervjuas i DN inför årets val säger han sig vara hundra procent säker på att myndigheter motarbetar honom. Mannen som i samma intervju påstår att hans förfäder ”åt bark för Sverige” vill inte ifrågasättas av experter.
Givetvis skapar det en orolig tystnadskultur. Tyck som oss, eller tig för annars…
Nej, Sverige är inte en diktatur – men inte fan är det här bra, Expressens ledarsida?
Att skriva den här texten är något jag gör med vetskapen om att det kan ha mer olustiga konsekvenser än arga mejl. Det har gjort något med oss, hela vägen till fotbollslaget i en liten svensk kommun.
Läs fler krönikor av Johannes Klenell
