Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är på tiden med en debatt om boksamtalen och festivalerna, eftersom de blivit den kanske viktigaste platsen för litterära samtal och möten mellan läsare och författare, bortom sociala medier. Är de av godo? Minskar de läsningen och ökar författarfixeringen? Kan de utvecklas och bli bättre?
Dessa frågor ställer Elisabeth Hjorth i två texter. I Sydsvenskan (23/6) menar hon att författaren måste få gå vilse i boksamtalen och beskriver ett friare, sökande samtal bortom marknadsföring eller den kulturjournalistiska fråga-svar-formen.
Åsa Beckman ”reser ragg” (DN 2/8) av en sådan hållning och påminner om det generösa grundarbete journalister gör med aviga författare. Dessa boksamtal, som är stringenta och håller sig till ämnet, behöver likväl publikens ”gudomliga välvilja” eftersom författarna krumbuktar sig, menar Beckman och anklagar Hjorth för att vara läsarfrånvänd. I sitt svar, i Expressen (7/8), poängterar Hjorth den direkta relationen mellan läsare och författare, men beklagar också en ökad författarfixering.
Att boksamtalen är av ondo är sedan ett par år Expressens kulturchef Victor Malms ämne. ”Det mest litterära du kan göra 2025 är att lägga ner en litteraturfestival”, skrev han i tidningens kulturmejl i samband med Stockholms litteraturmässa det året. Dessa pseudointellektuella miljöer är en simulering av litteratur på samma sätt som realityserier är en simulering av liv, menade han. De är jippon, till brädden fyllda med öl. Han hade varit på festivalen i Lillehammer året innan och lagt märke till eller deltagit i detta.
Det innebär förstås ett risktagande, men en oväntad glänta kan bara hittas av den som gått vilse.
Beckman och Malm företräder varsin protektionism: 1) kulturjournalistiken gör samtalen bäst, författarna ska vara glada för sina offentliga uttolkare och läsarna behöver dem lika mycket, 2) litteraturen bör upplevas hemma under läslampan och tål inte scenljus.
Hur kan vi samla läsare och författare i meningsfulla möten med fördjupad tanke och i bästa fall en litterär upplevelse i sig? Jag tror att boksamtalens dragningskraft är författarens perspektiv på världen, den egna subjektiva erfarenheten och den koncentration och formuleringskonst som uppstått i arbetet med boken. Viljan att tänka nytt, säga något nytt.
För att ta vara på detta utvecklar Stockholms litteraturmässa en mera konstnärlig approach, bredvid den gängse kulturjournalistiska, och inbjuder ett urval av författare till förberedande symposier med aktuella frågeställningar. Sedan, inför läsarna/publiken och tillsammans med en kollega, välkomnas de att med författarskapet i ryggen samtala om något tredje i mötet mellan aktuella böcker. På detta sätt samtalade senast Kjell Westö och Lydia Sandgren i en smockfull hörsal på Kulturhuset Stadsteatern, Wencke Mühleisen och Elin Cullhed, Matias Faldbakken och Mara Lee – även Elisabeth Hjorth och Cecilia Edefalk med flera.
Om läsandet blir lidande av en sådan scenlitterär form kan man fråga sig, men knappast med samma mördande effektivitet som korta klipp på Instagram. Det innebär förstås ett risktagande, men en oväntad glänta kan bara hittas av den som gått vilse.
Läs mer:
Åsa Beckman: Självklart hotar inte boksamtalen läsningen